omnipotent.se

I mellandagarnas förlorade land…

Just nu befinner vi oss i de så kallade mellandagarna. Värdelöst som jag ser det. Omöjligt att varva upp i arbetsfart igen innan det är dags för ledighet och vips är man helt förslappad och förslöad all over again. Nä, det ska bli skönt när jul- och nyårshelgerna är över och livet blir mer normalt igen.

Träningen sniglar sig fram med både bra och mindre bra träningsresultat. Motivationen är inte direkt i topp den här årstiden och jag gillar verkligen inte löpbandet. Tyvärr är det inte mycket att göra åt den saken eftersom kvalitetspassen knappast går att köra utomhus just nu. I och för sig skiner solen just idag men det ser väldigt halkigt ut och jag avskyr trygghansa-löpning med en ständig rädsla för att göra sig trilla och skada sig.

Vidare är jag lite kluven inför kommande års träning och tävling. Jag vet att min arbetsbelastning kommer att öka markant i och med det nya jobbet. Det blir väldigt många resor och även om jag har sonderat terrängen och planerat löprundor i andra ständer och länder så är det förstås inte självklart att jag kommer hinna med alla pass eftersom löpningen föga sätter mat på bordet. Jag hoppas och tror att jag inte kommer låta mig nedslås för mycket av detta faktum. Jag har några mål kvar jag gärna vill “hinna” uppnå innan löparskorna läggs på hyllan, för lets face it; jag kommer aldrig att bli den där som springer år efter år efter år…efter år. Jag vet att min nyckfullhet förr eller senare kommer att förvandla mig till en badmintonspelare, curlingspelare, golfare, roddare eller något helt annat. Så länge gäller det bara att blunda och köra på antar jag.

Lika lite som jag litar på mitt tålamod litar jag på förmågan att känna mig nöjd med det lilla. Aldrig kommer jag att vara den som bara paddlar lite, fäktas lite, skejtar lite eller fiskar lite. Aldrig. Jag engagerar mig till max, i allt, alltid. På gott och ont. Mest gott tror jag. Många är dock stunderna som jag undrat, och ibland förbannat mig själv, vad som hade hänt om jag bara hängt i och fortsatt. Nåväl, jag antar att livet inte bara kan vara fyllt av ett enträget gnetande mot en bergstopp som kanske ändå inte finns. Länge leve den njutbara framgång som nåtts enbart genom nyckfullhet, spontanitet och bondröta!

Det är nu dags att avrunda dagens inlägg. Orden tog plötsligt slut, eller så är det lunchdags och jag har inte fått något vettigt gjort på en bra stund. Till sist så: Nästa år ska jag tappa tålamodet minst tre gånger, och sedan plocka upp det igen.

Ha en bra dag!

(Och föresten Calle, jag har inte glömt vårt äventyr nästa höst, bara så du vet det.)