omnipotent.se

Bromölla halvmarathon – äntligen korv

Det är egentligen lite sent på året för att springa halvmarathon tycker jag. I alla fall i skåne. Det blåser iskalla vindar och inte helt sällan regnar det småspik. Inga optimala förhållanden alltså. Nu har ju inte mina förberedelser under sommaren och hösten varit direkt optimala heller utan har istället handlat om ett stycke rehab och ett stycke grundträning. Kunde dessa två icke optimala förhållanden bli till ett bra? Signalerna på Yddingeloppet häromveckan signalerade att jag i alla fall inte blivit sämre så där fanns egentligen inte mycket att fundera på. Bara springa alltså!

Upp till nordÖSTRA skåne och Bromölla. Platt och utan träd sammanfattar detta samhälle på ett bra sätt. Bra för snabb löpning, dåligt för snabb löpning i motvind. När vi anlände till Bromölla på söndagsförmiddagen blåste det precis som jag trott sydostliga vindar och jag såg på flaggorna att jag skulle få helt rätt gällande min vindanalys av banan som skulle springas. Banan är en tvåvarvsbana vilket jag tycker är perfekt. Jag gillar varvbanor på tävling och speciellt under blåsiga förhållanden. Det är då lätt att försöka “tjäna in” några sekunder i medvinden som man sedan har med sig ut på andra varvet, speciellt eftersom att det var i starten som vi skulle ha mest motvind. Skönt att ge sig ut på andra varvet med några plussekunder. Ingen panik om man tappar dem i motvinden utan bara ‘relax through discomfort’.

Efter en nästan fyra kilometer lång uppvärmning (hur kan man springa fel i Bromölla?) var det så dags för start. Iväg på första varvet och jag följde min plan perfekt. Se till att ha en rygg de första tre kilometrarna även om det innebar några tappade sekunder. Det blev inget större tapp utan en av tre av oss i täten höll ganska god fart, det vill säga i sviterna av startrusning höll han för egen del lite för hög fart, men lagom för mig. Sedan bar det iväg i medvinden och det gick SÅ LÄTT! Jag fick bromsa varje steg och nu var vi bara två löpare kvar i täten. Jag hörde flåset i nacken och där och då var jag säker på att ta hem loppet. Jag var urstark och borde egentligen ha kunnat göra 5-6km i 5-6 sekunder snabbare per kilometer. Nästa gång! Vid 10km kändes det fortfarande så stabilt att jag nästan häpnade över mig själv! Ut på andra varvet och i motvinden lämnade jag tvåan i dammet. Ut i medvinden kände jag mig lite seg men jag visste att det skulle släppa när jag kunde slappna av med vinden i ryggen och en ganska stabil ledning. Här slappnade jag av lite för mycket och istället för att tjäna några sekunder till så sprang jag “bara” enligt plan. Vid 16km tittade jag på klockan och räknade helt fel. Jag trodde att 1:20 var helt kört så jag bestämde mig för att bara hålla stilen in i mål. Motvind igen! 18km. 19km. 20km. Den där våldsamma tröttheten kom aldrig. Ökade farten lite. Mötte upp några millöpare som redan sprungit klart och de hejade på med enorm entusiasm. Jag trampade på gasen och gled mot mål. Upplopp och så ett skitsnyggt skutt över mållinjen!

En funktionär hoppade ut efter min målgång: Grattis! 1:19:59.9! Jag gav honom en kram och lovade att komma tillbaks nästa år. Efter lite ombyte och nerjogg var det så äntligen dags för…en varv dusch! Fantastiskt! När jag kom ut med varma kläder och varma fingrar såg jag resultatlistan: 1:20:00. Suck. Jaja, nästa gång kanske. Csaba från Heleneholms IF bjöd mig på den efterlängtade tävlingskorven och så var allt bra igen. Kasserade in ett presentkort på Runners Store samt en fin bukett blommor.

Det var årets sista tävling. Det var min sista tävling för Björnstorps IF som jag nu lämnar. Det är en helt annan historia, så den tar vi en annan gång.

Jag är nöjd, glad, stolt och framförallt imponerad av mig själv. Jag ordnade detta helt utan fartträning. Sedan slutet av juli har jag sprungit 2 intervallpass och en halv snabbdistans. Jag gjorde allt själv! Nu tar jag nya tag för vintern och för nästa tävling. 7 mars i Bath (England). Halvmarathon. Jag och vägen igen!

Vi hörs!