omnipotent.se

Men nu då!

Det började med gustavlindqvist.blogg.se, en studie i gnäll och alkohol där vi fick läsa om “dagens ölback-och-tack” och dylika listor och bland annat en lång guide till kopiering. Ofta får jag för mig att jag måste snabba mig att rasera saker jag byggt upp och så även denna gång. Skoningslöst och utan pardon raderade jag hela bloggen men fortsatte kort därefter med en kort mellanlandning på bloggsite.se. Självfallet föll den i glömska och förvandlades till en skåneflytt. Bahnhof och Lunds stadsnät bidrog med suget efter ångestfyllda och gnälliga inlägg. Omnipotent.st blev starten på nuet. Jag ville så gärna och så mycket med livet och allvaret tog över. Det blev ganska få inlägg och inte lika gnälliga och roliga som det en gång var. Jag insåg att om jag någonsin skulle kunna ta över världen var jag tvungen att satsa. Således omnipotent.SE, och wordpress. Den enda backup som finns är de få inlägg som fortfarande finns på omnipotent.st.

Jag bjuder er nu på en smakstart med något jag faktiskt är stolt över; ett inlägg från omnipotent.st och 2007-05-14:

Jag har, efter oräkneligt antal försök, insett att det är bättre att blogga in wordpad eller liknande och sedan logga in på bloggens admin-sida och klistra in den prisbelönta texten. Jag vet inte hur många gånger jag har bloggat och tagit pauser där jag har besökt toaletten, gjort en kanna kaffe, kollat på tv, bäddat eller diskat, kommit tillbaka till datorn och knackat ner det sista som min själ kunde uppbåda för att sedan trycka på “skicka” och som svar få upp en sida som beskriver att jag minsann inte fick ta hur lång tid jag ville på mig med mitt inlägg utan snällt måste logga in igen…*andas in och…* När jag gör detta är hela texten borta och jag får börja om, (för det hjälper inte att backa med webbläsaren) något som jag såklart inte gör utan förbannar allting en stund och återgår sedan till andra aktiviteter som hör lediga dagar till, för jag bloggar bara på lediga dagar nämligen. I detta nu räknar jag orden föregående meningar och förstår att jag är oduglig på att dela upp mina känslor och tankar i prydliga stycken, PUNKT. Idag är det en ledig dag och således bloggar jag. Det kanske är 2000-talets slogan; “Jag bloggar, alltså finns jag”? Jag är föresten ledig imorgon också, något som jag är mycket nöjd över, då kanske det blir ytterligare ett inlägg här. För att återknyta och avsluta en tanke så skriver jag således i wordpad eller liknande ju för att sedan…ja Ni förstår.

Jag vet inte riktigt vad jag ska blogga om nuförtiden men när jag läser mina andra inlägg så upptäcker jag ett mönster som är lite trist. Jag har uppenbarligen tappat stinget och slutat gnälla på saker och ting. Någonting har hänt och säg inte, tänk inte ens tanken, att “jo men du jobbar ju nu och livets problem upphörde så fort studentlivets vedermödor försvann”, för kom igen; det finns massor att irritera sig på. Bara för detta klargörande vill jag inte bli någon Ronny Eriksson som mest är sur på…allt här i livet, men heller inte någon Mark Levengood som på sant muminmanér har fått för sig att det är “rooligare att ständigt vara klaaad och se liiivet som en enda stor lekplats” eller så.

Kort parentes: I och för sig är Mark Levengood förmodligen den roligaste människan i världen men jag har enats om att “skriven text är bloggad text”, på samma sätt som jag kan bli manisk under mina löpturer och ALDRIG ALDRIG gena i en kurva, så jag tänker inte radera det, förlåt Mark! Slut parentes.

Jag ska blogga om…hahaha jag kan inte, kan inte, kan inte planera den text som mina relativt snabba fingrar knapprar ner till tonerna av (byter musik för att inte tvingas erkänna vad jag lysnar på) Modest Mouse – Missed the boat. Istället har jag…utan att tänka på det lyckats tjura lite, hurra! Se så lätt det går när man bara “ger sig hän åt sin gnällgen”, och bara låter tankarna flöda fritt. Nej för helvete varför skrev jag så?! Äh, sanningen är att jag självklart ändrar i texten, men det är en ganska rolig illusion eller tanke att jag faktiskt inte skulle ha ändrat ett enda ord, bortsett från stavfel, utan låter skrivet vara skrivet eller hur?

Jag skulle vilja skriva en bok. Det verkar rätt så soft att vara författare, och inte fan kan det vara speciellt jobbigt. Wooh, jag drabbades av skrivkramp eller musarm, det är så hårt att vara författare…

Problemet är bara att komma på något att skriva om. Research tar säkert sin tid och är ju nödvändigt för att boken skall bli bra eller hur? Okej låt oss reda lite i detta. Man KAN verkligen inte skriva någon sån där bok om hur svårt man har haft det i livet eller om hur andra människor ska finna lycka och glädje i vår hårda, kalla och stressade värld! Nä det är nog en kriminalroman man ska skriva, men då är problemet bara att det finns NOG många nersupna poliser i vår litteraturflora och NOG många mer eller mindre märkliga personer (fruar, döttrar, obducenter, “knepiga kollegor”) i dessa böcker. Fan också, kanske fantasy vore något men det är samma sak där. Enough is enough!

Kanske tantsnusk? Kärlekspålar och glittrande hud har aldrig varit mitt starka område så det går nog inte heller. Dessutom hade jag varit tvungen att gömma mig bakom en pseudonym (innan hade jag råkat stava fel och skrivit PESUDONYM och det var ju inte så coolt tyckte någon så nu är det ändrat varsågod!!!) för en 24-årig tantsnuskförfattare känns inte supertufft direkt! Sedan finns det väl diverse genrer med specialområden som sitt fokus men jag kan inget om något speciellt specialområde. Fan också, vilken rävsax. Återstår gör endast “det perfekta bokuppslaget”, vilket ni säkert räknat ut att jag har kommit på. Självklart är det så. Nu kvarstår bara att vänta i en massa år tills jag faktiskt skriver den här boken, för kom igen nu så jävla lätt är det inte!!

Jag har precis kokat en ny kanna kaffe! Hej då!