omnipotent.se

Ett faktum

Tack. Nu börjar jag känna mig snorig.

Snor & blåst, flopp eller succé?

Imorgon är det tävling igen. Bromölla Halvmarathon. Igår däremot, var det fredag. Som jag trodde blev det en tröttsam arbetsdag där jag i alla fall lyckades åka hem i lagom tid. Sedan väntade en kortkort jogg där benen var fantastiska. Under kvällen fick vi helgbesök då Veronicas kusin tog tåget hit till Lund. Hon var vänlig nog att ta med sig en snorig förkylning inklusive hosta så nu är jag på helspänn. Jag håller mig undan i mesta möjliga mån, käkar vitaminer, vilar mig extra mycket, tar promenader för att få frisk luft och så vidare. Men det hjälper knappt. Det känns som att varenda bakterie manifesteras i min kropp för att under kvällen ge mig en rejäl käftsmäll och grusa mina planer för morgondagen. Återstår att se, och känna. Jag tycker mig ha lite smyghosta och är det inte så att näsan rinner lite? Hur låter rösten, finns där några tecken på annalkande snuva? Hur känns det i bröstet? Veronica känner förstås av min oro och irriterar sig på densamma. De har åkt iväg på shoppingrunda och jag stannar hemma på soffan med ögonen precis över filtkanten så att jag kan kika på laptopens skärm.

Nästa bekymmer är morgondagens väder. SMHI och tv4vädret signalerar blåst i Bromölla imorgon! Inte bara en bris utan 7-8m/s står att läsa. Jävvlar! Gäller bara att räkna ut när man kommer ha vinden i ryggen och hoppas att när man vänder MOT den så skyddas man av träd och hus. Med sydostliga vindar blir konsekvensen att man efter ungefär 1½km kommer att vända MOT vinden ett parti för att vid 3½km få vinden i ryggen. Detta håller i sig till 6½km då man vänder ner snett mot vinden igen. Här är det lite osäkert men förhoppningsvis stör inte vinden SÅ mycket eftersom jag vet med mig att detta stycke är skyddat med träd utmed banan. Antagligen får man en släng till av motvind in till varvning och sedan upprepas banan igen. Som tur är verkar det som att den del av banan som löps där man har öppna fält på bägge sidor, går i medvind. Jag är ju ganska van att springa stora stycken i motvind och vet hur jobbigt det blir, både mentalt och muskulärt, så förhoppningsvis kan jag använda det till min fördel imorgon. Dock vet jag också att man kan bli rejält straffad om man inte aktar sig för motvinden och spränger sig tidigt i loppet. Istället för att hålla helt jämna kilometrar imorgon gäller det att känna hur det känns från 1½km till 6½km. Om det känns ‘för jobbigt’ här måste jag ta ett beslut; antingen chansa och hoppas att medvinden låter mig vila lite eller slå av på takten och revidera tidsmålet. Vi får se hur det blir…

Flopp eller succé?

En stilla torsdag

En helt vanlig, men ovanlig torsdag. Ovanlig så tillvida att jag löpvilar. Jag var lite ambivalent till valet att vila idag, men bestämde mig till slut ändå för att avstå. Det är konstigt så långa kvällarna blir när man inte är ute och springer. Istället gick jag ner till arbetsplatsens granne Systembolaget för att hämta ut min efterlängtade beställning. Härligt! Efter en lång promenad med Signe och en god middag sjönk jag så ner i soffan och öppnade den: Longmorn 1992, 16 år, 45% (Coilltean). Det är den italienska inköparen Samaroli som skramlat fram flaskor som finns att beställa via Systembolaget. Jag använde istället Clydesdale som beställare, vilket fungerade bra. Av fjuttiga 180 flaskor har jag nummer 112. Ingen fatstyrka vilket gör mig en aning besviken, men man kan inte få allt. Den smakade mums och till en stor tallrik glass (Sia gräddkola) var lyckan gjord. Jag skriver: En förvånansvärt charmig sherryton mötte sin egen gräddglass i någon slags försiktig höstdans. Inte så svulstig men med en långsamt växande fruktrikedom ändå. På slutet knackar sherryfaten ånyo på dörren och med en liten torvpuff är det hela över. En trevlig whisky att dela med sig av under kyliga höstkvällar.

Nåja. Imorgon får det allt bli en löprunda igen. Man kan ju inte gotta sig så här varenda kväll. Imorgon väntar en överjävlig arbetsdag. Åtminstone på pappret. Växlar ner nu. Vi hörs imorgon. Skål!

En gnutta form?

Jag sprang bara en mil idag och benen kändes inte fantastiska men faktiskt väldigt bra. Det är som vanligt. Dagen efter lite snabbare löpning är ofta mina ben lite lögnaktigt pigga. Igår ja. Jag genrepade igårkväll och sprang, efter uppvärmning, 6km halvmarafart innan jag varvade ner lite lugnt. Det kändes inte heller fantastiskt men till mitt försvar ska sägas att jag det blåste en svag, men ändå rät, motvind hela den delen av passet som skulle gå lite snabbare. Irriterande. Hur som helst stämde jag av passet med ett likadant som jag sprang tisdagen före Göteborgsvarvet. Tyvärr var gårdagens pass inte mycket bättre än det jag sprang i maj, i alla fall inte i siffror. Jag vet inte riktigt hur jag ska tolka det. Är jag verkligen inte bättre? Fast om jag inte minns helt fel, och det gör jag sällan, så var känslan då mer osäker än den jag hade igår. DET är i alla fall skönt.

För övrigt springer livet på i ljusets hastighet, och även om jag inte har 3 ungar, ett hus och en gräsmatta stor som en fotbollsplan som ska klippas så tycker jag mig ändå sakna några timmar på dygnet. Jag har föresten lärt mig att man inte får klaga så länge man inte har några barn, är under trettio och bor i hyresrätt så jag tiger. Livet är underbart!!

Ja, egentligen hade jag något mer intressant på gång här, men det får vänta. Jag får lov att ta tag i kaoset i köket. Jag gillar fan inte att städa efter mig när jag lagat mat, men jag hatar ett smutsigt kök. Buuu!

Måndag igen…

Ibland har jag ett ruskigt humör. Jag skrämmer nästan mig själv när jag exploderar. Oftast på insidan som tur är, men omgivningen märker det nog ändå skulle jag tro. Idag var en sån dag. Det blev inte bättre av att jag var absolut genomblöt när jag kom hem från jobbet. Att cykla i ösregn med en jacka som visserligen är vattentät är helt jävla meningslöst när resten av kläderna är lika vattentäta som ett durkslag. Bara att ta av sig inpå hudkostymen och ta på löpardito och så ut och bli blöt igen. Kändes urkorkat att gå från blöt till torr till blöt på mindre än fem minuter. När jag väl kom ut släppte det, trots vätan. Steget var lätt trots gårdagens tävlande vilket bekräftar vad jag visste redan efter tävlingen; jag tog inte ut allt som fanns. Det syns dessutom på bilden som togs på slutet av tävlingen. Jag kostade på mig två tummar upp, tungan ut och en skelande blick som skulle få en ögonläkare att byta karriär. Hur som helst en skitrolig bild. Jag vill inte publicera en snodd bild så kolla istället HÄR. Jag ska ordna orginalet och sedan förstora upp den och ha här i arbetsrummet. Den blir rolig att titta på när jag skriver blogginlägg.

Det är tävlingsvecka igen. Imorgon ska jag springa någon form av intervaller, jag vet inte riktigt hur men jag hittar på något lätt och roligt. Sedan “bara” en milrunda på onsdag, vila på torsdag, en kort jogg på fredag och så vila igen på lördag innan halvmaran på lördag. Fyra vilodagar på tre veckor, jag får passa mig så jag inte latar till mig igen.

Jag vill så gärna gärna gärna gärna GÄRNA springa en bra halvmara innan det blir vinter. Det enda som kan sabba detta är om det blåser lite för mycket, vilket inte är helt otänkbart i Bromölla. Förra året var det iskallt och egentligen enda gången jag ångrat att jag bara sprang i linne och shorts, det var för jävligt. Trots det gick det bra att springa för vinden blåste åt “rätt” håll kändes det som, och endast ett kort avsnitt i motvind. However, under en halvmara får man betala ett högre pris för vind längre fram i loppet. Jag hoppas på att springa lika ‘smart’ som jag gjorde igår och bara koncentrera mig på uppgiften. Gårdagens lopp var för egen del ett formidabelt exempel på smart löpning. Jag har kollat på tempokurvorna i SportTracks och jag tappade knappt farten i uppförsbackarna utan höll ett jämnt och hårt tryck genom alla 12km. Detta trots bedrövligt underlag, ryckig löpning från medlöparna i "klungan”, uppför och nedför i en enda röra samt ett ösregn mitt i loppet. Bra Gustav! Jag tar med mig den egna starka och stadiga löpningen till Bromölla där asfalten är platt och hård.

Ny dag imorgon, hoppas på bättre humör!

Färdig

Så var det gjort. Sprungit Yddingeloppet, duschat utomhus, ätit tävlingskanelbulle, stått och lyssnat på ungefär hundra prisutdelningar, jublat åt lagsegern, jublat åt Grand Prix segraren, tvåan och femman, skrattat massor, fått termoskaffe, diskuterat framtiden för döva öron, diskuterat framtiden för lyssnande öron.

Vad är fel? Just precis. TävlingsKANELBULLE!! Jag är djupt besviken, upprörd och faktiskt ganska ledsen. Jag sprang faktiskt mitt allra yttersta, slog förra årets tid med 1 minut och 48 sekunder, struntade i nerjoggen eftersom jag var kall, smutsig och blöt, duschade kvickt och sprang sedan bort till korvståndet. Då var korvjävlarna SLUT! Grymt besviken. Det var trots allt bara 22 löpare TOTALT som slog mig idag (av många hundra, sex eller sju jag vet inte) och det var inte alla dem som skulle ha korv. Jag är sårad och hungrig. Hungrig på korv. Jag överväger att inte springa Yddingeloppet nästa år och alltså låta denna tredje gång också vara gillt. Vi får se. Kanelbullar. Bah!

Loppet då? Jo jag kände mig lat och bekväm hela loppet, la mig i en “lagom” hög fart och stannade sedan där. Sista kilometern upptäckte jag det man inte vill upptäcka: jag har massor av krafter kvar. Synd men inte helt konstigt. Med ett enda riktigt intervallpass i bagaget blir det inte bättre än så här. Nåja. Det kändes lite dumt att inte krama ur det allra sista, men jag antar att det blir så när man inte kör så mycket fart. Det blir svårt att bedöma hur snabbt kroppen ‘ska’ klara av och hur det ska kännas. Bättring utlovas.

Ny träningsvecka startar imorgon och ny tävlingsvecka förstås. Vi hörs!

Pre-tävlingsnerver

Sitter och dricker det sista av morgonkaffet. Snart dags att byta om från morgonrock till uppvärmningskläder. Det regnar ute. Massor. Som förra året alltså. Jag sitter och väger fram och tillbaka huruvida jag ska ta med mig Inov-8 skorna eller om jag ska köra med Adizero Rocket. Inov-8 har visserligen otroligt bra grepp på de flesta underlagen men Yddingeloppet är inget vanligt terränglopp. Man har egentligen ingen stor fördel av bra grepp utan snarare av god teknik och där gynnar Rocket mig mer. Så får det bli.

Väskan är packad med största noggrannhet. Påsar omsluter ‘grupper’ av kläder, skor, duschprylar osv. Med tanke på regnet alltså. Dessutom en soppåse att klä in väskan med under loppet. Man promenerar en bra bit från parkeringen och kan alltså inte lämna sina saker i bilen. Dessutom består omklädningsrummen av tält och förra året var det lerigt och blött överallt. Således soppåse för att hålla allt torrt. Slutligen ett par flip-flop att ha i utomhusduschen.

Då var det bara löpningen kvar. Hoppas på pigga och starka ben. Vi hörs i eftermiddag.

Snart är det tävling

Det är två dagar kvar till årets Yddingelopp. Ett jädrans roligt lopp. Knixiga svängar, tunga uppförslut och våldsamma nedförsbackar. Jag vet inte alls vad jag ska förvänta mig. Ett magplask eller en succé, eller kanske något slätstruket och oväntat. Det känns spännande. När det dessutom handlar om en terrängtävling blir det ju extra intressant. Kilometertider är meningslösa eftersom de, hur man än gör, kommer att variera kraftigt eller i alla fall på ett sätt som bara får en att tvivla. Således gäller “högt & jämnt tryck” samt “relax through discomfort”. Och eftersom det är ett år sedan loppet sprangs förra gången så är personbästa i tid det enda som räknas. All träning är i alla fall gjord, jag ska vila idag och så bara jogga en liten runda imorgonbitti.

Trevlig kväll!

Torsdag!

Aah! Redan torsdagkväll! Hela veckan bara försvann och imorgon är det prehelg. Innebär allt som oftast hysteriskt tempo på jobbet, supersnabb lunch, växla upp och så in i kaklet klockan halv fem. Vidare hemåt på cykeln och så ut och springa. Imorgon är det visst någon slags klinikfest också men det får vara. Jag ska istället ta och lägga mig i soffan, hälla upp en dram och så bara blunda. Om inte systembolaget schabblar bort min beställning som de gjort en gång tidigare så väntar snart en fantastisk singel malt på att bli hämtad. Jag blir ilsken när jag tänker på när idioterna lyckades förstöra en fantastisk upplevelse som skulle vara en aning längre än de 5cl jag lyckades ordna som sample. När jag inte hörde något på en vecka gick jag in och frågade en vilsen anställd vart min whisky hade tagit vägen. Tydligen var beställningen borta. Jag gjorde en ny för det fanns fortfarande enstaka flaskor kvar. Vad hände? Jo samma sak. Beställningen “försvann” och flaskorna tog slut. Jag glömmer aldrig den dagen!! Huuu! Till och med när jag skriver om det blir jag skitförbaskad.

Hur som helst. Om de inte gör bort sig igen borde min beställning finnas levererad imorgon. Den här gången använde jag en oberoende importör som i sin tur ordnar beställningen från bolaget. Dessutom skickar de påminnelser när de inte får snabba svar, och kopior på allt till min mailbox. Mycket bra.

Och så träningen. I tisdags sprang jag ett riktigt bra pass. 5×2000m, tre minuters ståvila, och farten runt 3:32-3:35. Stabilt. Ganska lång vila, men eftersom jag är ganska ovan vid fart än så länge vågade jag inte köra med 2 minuter som brukligt. Mer fokus på kontroll än stenhårt tryck. Det lyckades fantastiskt bra och utan att trilla ihop. Trött efter sista, men inget överdrivet snorande eller liggvila. Bra! Igår blev det sedvanliga 16km i lagom fart, kuperat halva rundan och sedan en gnutta högre fart på vägen hem. Bra. Idag en kortare halvtimmesrunda med mina nya vinterskor. Möt Puma Road Racer III. I gult och grått.

En bra sko helt enkelt. Och lätt. 

På söndag är det tävling. Märklig känsla. Jag hoppas att benen är bra och att jag inte trillar. Det är en jävligt knepig bana och jag har tänkt springa FORT!

Vi hörs!

Uthållighetstest

Idag sprang jag långpass i vanlig ordning. Sprang varvbana då jag ville ha hyggligt nära hem ifall foten inte skulle hålla. Glömde jag berätta om det? Jo jag vrickade till min högerfot en aning förra helgen. Inget allvarligt men lite irriterande. Foten höll jättebra idag, bråkade inte alls. Mycket bra!

Annars gjorde jag ett uthållighetstest idag. Jag har gjort det några gånger tidigare och det brukar stämma ganska bra överens med hur uthållighetsformen är. Först 90 minuter i distansfart, och det måste kännas ‘lätt’ annars är det bara lägga ner testet. Sedan 20 minuter i “medelhård” fart där känslan ska vara just medelhård relativt till tiden man håller på. Inget tjuvkik på klockan utan helt på känsla. Sedan nedvarvning 10 minuter i distansfart. Här gäller det att inte tappa steget utan att bara hålla i hela passet. Ingen jogg! Idag gick testet riktigt bra och efter 90 minuter var benen jättepigga. Halvvägs in i fartökningen tryckte jag på ytterligare en aning men ändå inte till upplevt “hård” fart. Resultatet var som jag trodde, jag är mer uthållig nu än i våras. Jag borde egentligen vara ganska bra förberedd för en halvmara, i alla fall uthållighetsmässigt. Man kanske skulle chansa och springa halvan i Bromölla 1/11…

Annars är träningsveckan över och bjöd som sagt på ungefär 90km uppdelat på 6 pass.