Jag glömde helt bort dagens feta blogginlägg, och nu hinner jag inte. Sängen kallar. Men hur som helst har jag sprungit varenda dag i augusti. Och det känns bra i benen. Väldigt bra. Och jag är uppe i runt 10mil per vecka. Varje vecka. Känns också bra. Helt rätt. Det blir marathon i framtiden. Så var det sagt.
God natt löparsverige, vi hörs imorgon.
Och idag är det söndag och dags för kilometerräkning. Efter gårdagens långpass planerade jag något litet kortare idag. Det blev nästan så. Jag hamnade i Dalby med Calle Stigfinnare och 19km, 3 äpplen och 6-7 plommon senare körde jag hem till Lund igen. Veckans löpning stannade på knappt 11 mil och jag är väldigt belåten. Gårdagens långpass kändes inte alls i benen idag trots nya skor och blandad terräng. Väl hemkommen väntade ett stort lass mac-n’-cheese, en stor mugg cola och så finnkampen på tvn. Fantastiskt!
Imorgon är det måndag, sista augusti och dags att sammanfatta den sista sommarmånaden. Väl mött!
Jag kopierar mitt egna inlägg från jogg.se:
Jaja, Bekele vann som vanligt, men jag blev lite besviken att han inte sprang fortare. Han siktade tydligen på 7:37-passering vid 3000 och så stannar klockan på 12:52. Kändes lite snopet, men det är ju såklart så jävvla snabbt ändå.
MEN!
Det är anmärkningsvärt och mycket intressant att Dathan Ritzenhein slår det amerikanska 5000m-rekordet samtidigt som han spöar ett helt lass nordafrikanska löpare. Både Kipsiro och Ebuya springer på säsongsbästa men får ändå däng av en amerikansk-född, vit löpare (utan lätta underben haha!).
Dessutom har ju Dathan plogat mil för att springa marathon och är knappast genomtränad för en bansäsong och har dessutom bytt tränare i April. Lång maraträning under ett par år, tre månaders banträning = 12:56:27.
Friidrott är fantastiskt!
Jag undrar lite vad Brad Hudson känner och tänker när hans adept först maratränar i flera år, springer London Marathon på 2:10, byter tränare, kör banpass i tre månader och sedan springer ett fantastiskt 5000m-lopp. Antingen är han (Brad) lycklig och känner att han bidragit till att nordafrikanerna utmanas, om än lite, av “hans” löpare eftersom han de facto måste ha bidragit med en hel del. Kanske är han lite bitter eftersom han så tydligt har uttryckt att Dathan är en maralöpare som är fullpackad med slow-twitchar och PERFEKT för marathon. Nu är det ju inte så att Dathan misslyckades när han sprang på 2:10, men han hade siktat högre. Hudson har tydligen sagt att problemet var att Dathan formtoppade en aning för tidigt och gjorde några fantastiska träningspass ett par veckor innan London. Hur som helst är nog Alberto nöjd med “sin” löpare. Det är modigt att ligga sist inför sista varvet och veta när man ska trycka på gaspedalen.
För mig var det i alla fall en stor händelse. Jag hoppas att detta kan inspirera fler löparungdomar i västvärlden att tänka lite mer långsiktigt. Långdistanslöpning är inte bara Etiopien och Kenya.
Jag har sprungit idag också. Nästan 26km. Det var det bästa långpasset jag sprungit på mycket, mycket länge. Äntligen lite resultat. Den aeroba tanken förbättras långsamt men stabilt.
Huuj! Veckan bara försvann. Jag har gjort vad jag ska under veckan. Jobbat. Och tränat. Min ‘running labour’ går mot ytterligare en vecka runt 10mil och benen känns faktiskt förvånansvärt bra. Jaja, jag hoppas på ett rejält långpass på söndag. Inte mycket att tillägga för tillfället, ska cykla iväg till jobbet nu.
Vi hörs ikväll istället!
En helt vanligt måndag. Jobb. Vanliga måndagsdistansrundan á 60 minuter. Sill och potatis, gräddfil och gräslök. Varm äppelpaj. Samtliga punkter med beröm godkända. Ja. Så ser en helt vanlig måndag ut. Imorgon börjar det om, fast som en helt vanlig tisdag. Men utan sill och potatis, men med tisdagsdistans á 90 minuter och med äppelpaj, för jag har gömt en stor bit i kylskåpet.
Ja vi säger väl så. God kväll löparsverige, vi hörs imorgon!
Idag är det söndag. Det är verkligen varmt ute, i alla fall här i Lund. Jag gav mig ut på dagens träningspass runt tiosnåret. Det hade hunnit bli riktigt varmt redan då och under de två timmar som jag var ute steg temperaturen. Fartmässigt var det verkligen inte roligt idag, men jag gjorde vad jag skulle och när jag räknade ihop veckans kilometrar stannade räknaren på 101km. Skönt.
Min stora svaghet har det senaste halvåret varit alla träningspass över 18-19km då jag tycks bli en jävla klenis så fort jag ser en tvåa som första siffra i klockans distansruta. Det har blivit ändring på den saken nu men jag får faktiskt stålsätta mig varje gång jag ska ge mig ut på ett lite längre pass. Det är löjligt jag vet, men jag är inte mer uthållig just nu. Därför vågar jag faktiskt påstå att jag har en hel del att komma med under nästa års tävlingar, kanske framförallt på halvmarathon. Jag har sprungit en handfull pass över 25 kilometer under 2009! En handfull! Jag har istället förlitat mig på lite mer halvmaraspecifika träningspass. Tyvärr räckte det inte längre än till 1:22 på årets Göteborgsvarv. Jag skriver tyvärr även om jag uppnådde det mål jag hade satt upp från förra året. Känslan jag hade under loppet var ändå besudlad av en gnagande känsla. En känsla som talade om för mig att jag inte var nog uthållig. Sedan kom skadan och irritation över den klena kropp som jag tycktes ha. Nåväl, jag försöker ändra på den saken nu. Devisen för mitt nya uthålliga ‘jag’ är: det finns inga lama långdistanslöpare, bara LATA långdistanslöpare.
Och NU börjar 5000m-finalen, så det blir inte längre än så här. God kväll löparsverige!
Det regnar ute. Jag sitter på jobbet, och det regnar ute. Jag har lite administrativ tjänstgöring under eftermiddagen. Kanske borde jag istället skriva att jag har tråkig tjänstgöring under eftermiddagen, det är närmre sanningen. Att det regnar ute har förstås ingenting med saken att göra förutom att eftermiddagens träningspass blir en aning blötare än vanligt. Vi löpare bryr oss nämligen inte speciellt mycket om det. Det är bara en detalj, eller kanske ett konstaterande. “Det regnar idag” betyder nämligen ingenting annat än att det regnar ute. Klädseln är densamma, skorna detsamma, klockan densamma och träningspasset är detsamma. Ingenting är egentligen annorlunda. För oss löpare är vädret en detalj som inte ändrar någonting. Vi tränar stretsamt vidare som om ingenting hade hänt. Jag vill förstås inte pådyvla någon att vi löpare skulle vara hårdare än några andra idrottare, inte alls. Jag bara konstaterar att för oss löpare innebär regnet ingenting annat än blöta kläder.
Vi löpare vandrar likgiltigt genom livet, i alla fall när det gäller vädret och vi upphör sällan, eller aldrig, att förvåna vår omgivning. Människorna runt omkring oss tittar storögt ut genom fönstren och klappar oss sedan på axeln efter det sedvanligt förnumstiga; “jahapp, det blir väl kul för dig att springa idag i det här vädret, hö hö hö”. Vi förstår inte ironin, ej heller känner vi omgivningens dåliga samvete färdas från arm till axel strax innan det där hö hö hö: et. Vi löpare undrar mest varför det skulle bli roligare att springa just idag, när det regnar. Vi undrar även om den förnumstige personen har något slags nackproblem eftersom han eller hon alltid tycks kombinera klappen på axeln och hö hö hö:et med en vridning av huvudet från sida till sida. Vi kommer oftast på lite senare att det handlat om att personen ville se om någon annan ville stämma in i hö hö hö:et. ”Ska du springa idag?! I det här vädret?!”, frågar någon annan. Vi förstår inte det hysteriska tonläget utan svarar lite försiktigt att joo, det var väl tan-ken…jo jag ska springa idag. Vi möter så mycket oförstående människor i vår strävan mot snabbare ben, men vi reflekterar väl egentligen inte så mycket över det utan knyter våra skosnören och springer…i regnet.
Vi är vädertuffa, vi löpare. Om det är varmt konstaterar vi enkelt att idag måste jag nog dricka lite extra vatten. Om det är halkigt så springer vi i vägens vägren. Om det snöar och blåser vänder vi huvudet mot marken och springer på. Kanske tänker vi att idag blir det lättare på vägen hem då jag har medvind. Om det blåser iskall motvind, för det gör det under minst hälften av alla våra träningspass, och under alla träningspass på vintern, så gnuggar vi händerna mot varandra. Inte så mycket för att gotta oss i jävligheten med motvind, utan mest för att öka cirkulationen i fingrarna. Efter några kilometer har man ändå glömt att det är kallt, men det hjälper lite i starten om man har gjort handgnuggandet.
Hur som helst är det härligt att vara löpare. I vind. I regn. I snö. För vilken riktig löpare funderar så mycket på vädret? Föresten har det slutat regna nu. Det är mitt favoritväder ute: växlande molnighet.
Dåliga ben idag ger oftast bra ben imorgon. Och imorgon är alltså idag. Och benen var lika bra idag som dom var dåliga igår. Jag sprang min vanliga milrunda och trots värmen gick det riktigt, riktigt bra. Dessutom var jag effektiv idag. Väldigt effektiv. Jag hann knappt komma in genom hemmadörren innan jag var ombytt och stack iväg igen. Mycket bra. Och mycket nödvändigt. Det är så mycket bra friidrott på tv nu att jag helt enkelt inte har något annat val än att se till att vara färdig innan de mest intressanta grenarna börjar. När jag kommer hem och har duschat samt ätit en frukt väntar kökstjänst och friidrott på tvn i bakgrunden. Sedan matintag under ordnade former för att efter en liten matsmältning fortsätta kökstjänsten. Därefter är det friidrott och glass fram tills ögonlocken trillar ihop. Då kryper jag till toaletten, borstar tänderna och stupar i säng. Jag älskar det. De fasta rutinerna. Likadant från dag till dag. Jag önskar att det var friidrott på tv varje dag. På SVT där man slipper reklam och där man slipper Peter ’snornäsa’ Jidhe.
Ah, skit i det nu, jag hinner inte skriva mer. Nu är det ÄNTLIGEN final på 1500m. Åh, vad jag har längtat. De presenterar Lomong, Lagat, Kamel och de andra nu.
God natt löparsverige. Vi hörs imorgon!
Igår sprang Bekele final på 10000m i Berlin. Det är friidrotts-VM för den som undrar och inte vet. Bekele sprang och sprang och sprang. Varenda cell i hans kropp verkade ha insett att saken var biff redan efter ett par varv. Han såg inte trött ut någon gång utan bara lugn, avslappnad och fruktansvärt snabb. För mig var detta ett stort tv-ögonblick. Det var större än Bolt. Det var helt enkelt fantastiskt. Jag blir matt i fingrarna bara av att skriva om det.
Idag sprang jag 15km. Det gick inte så snabbt, jag var irriterad, trött och hade dåliga ben. Swyzak brukar säga att dåliga ben idag oftast innebär bra ben imorgon, så jag bryr mig inte så mycket. Det var i alla fall skönt att komma ut. Tisdagsrundan är lite beige men det gör ingenting. Den har sin tisdagiga charm ändå på något sätt. Långt kvar till helgen, blåsigt, segt men ändå ‘helt okej’. Det, mina damer och herrar, är att verkligen trivas med löpning. Alla pass är inte fantastiska, men bra ändå – för man får ju ändå springa.
Jag har haft en bedrövlig dag på arbetet. Inget gick som jag ville näst intill. Jag kände mig faktiskt riktigt hängig på lunchen. Kollegorna på den enhet där jag bedriver 80% (fast den här veckan 20% av någon jävla anledning) av min arbetsvecka kom över till mitt lunchbord och gjorde det hela mycket trevligare, tack tack. Nya tag imorgon.
Jobb och träning. Jobb. Och. Träning! Kämpa Gustav!
Så var det söndagkväll igen och det är dags för den sedvanliga kilometerräkningen. Jag gör så varje söndagkväll. När sista passet för veckan är genomfört (ja, jag är tillbaks och räknar från måndag till söndag igen, det kändes mer naturligt) så kollar jag igenom alla träningskläder, tvättar, hänger, viker och sorterar inför en ny veckas träningskaos. Slutligen räknar jag ihop veckans löpta kilometrar. Jag kollar lite statistik i sporttracks och kikar på nya rundor för kommande vecka. Jag är inte riktigt klar, men jag tvingas springa till tvn hela tiden för att kolla in friidrotten, men det ser lovande ut. Det ser ut att bli tresiffrig mängd vecka 33. Bra Gustav!
Igår eftermiddag åkte jag och min lilla familj upp till västkusten där min syster + man + barn hade landat för besök på sitt landställe. Fantastiskt vackert, roligt att få träffa syster + man + systerson. Fantastiskt vackra småvägar att springa på och tyvärr även fantastiskt blåsigt. Alltså det blåste så mycket att jag vaknade några gånger inatt. Varje gång jag lade ner huvudet på kudden igen funderade jag på det kommande långpasset som förmodligen skulle tvingas löpas i äckelblåst. Mycket riktigt. Västliga vindar. Den värsta sorten. Aldrig medvind utan mest otrevliga sidvindar med kastinslag. Ej roligt för en flugviktare som jag. Mina 58kg (jajjemänsan, jag har tappat lite roddmuskelkilon igen hurra!) parerar inte sådana vindar speciellt bra. Jag brukar svära högt när det blåser som mest. Sedan funderar jag på om mina svordomar bärs iväg av vinden och kanske träffar någon stackare flera mil bort. Ber om ursäkt i sådana fall, men jag avskyr verkligen när det blåser sidvind. Motvinden är inte lika irriterande eftersom man liksom bara får borra ner sig och acceptera att det går långsammare. Sidvinden med kastinslag är värre. Man är aldrig beredd. Ibland kommer den som en boxarhandske, ibland segar den sig upp i styrka (whhhooooschschshHSCHSCHSCHSCHSCHUUUUUUUUUUIUIU ungefär). När den släpper eller man hamnar i lä håller jag alltid på att trilla omkull. Fan ta dig västlig vind!
Hur som helst blev det ett otrevligt långpass där jag dessutom fick en stor blåsa på min vänstra stortå. Smart att springa långpass med nya skor? Inte speciellt. Jag stannade halvvägs och petade ner några maskrosblad i strumpan. Det hjälpte inte alls och jag funderade på att ta av mig skorna och springa barfota. När jag kom tillbaka till landstället hade de andra gått ut och låst dörren. Tack tänkte jag, slängde mina skor på gräset, drack vatten ur bevattningssystemet och surade en stund. Sedan kändes det lite roligare igen för familjen kom gående en liten bit bort. Tur för mig, och för min tomma, frukostlösa mage. Inget att sura för alltså, en väl genomförd träningsvecka är till ända och imorgon tar vi nya tag!
Ny arbetsvecka startar imorgon och ny placering för att täcka upp för kollegor. Inte kul. Jag ser inte fram emot det alls. Jag ser fram emot att springa en timme imorgon. Måndagsrundan är ren och skär löparglädje. På alla plan.
God natt löparsverige, sov så gott!
