omnipotent.se

Att bedra löpningen eller historien om en skada

När man drabbas av en skada som förflyttar ens löpande från 6 pass per vecka till att “helvila” eller i alla fall dra ner på löpningen rejält, händer någonting inombords. Först blir man nästan lite förvånad, eller kanske förnärmad. Va´ fanken är detta? What? Ont som inte går över och som faktiskt börjar vara ett problem för min löpning? Hur vågar du störa? Den oförståeliga fasen. Man kan liksom inte begripa vad det är som händer, än mindre ta in allvaret. Detta leder oss raskt till nästa fas: förnekelsefasen. Detta är inte sant. Det är nog inte så farligt. Det går över när jag springer. Det känns bara lite. Jag kan springa igenom denna “känning”. Jag ändrar lite på min träning, men behåller mängden. Några rationella tankar finns inte här överhuvudtaget. Någon tanke på att faktiskt vila finns inte någonstans, ens under de mest smärtsamma stunderna. Man skulle även kunna kalla den här perioden av trångsynthet för den korkade fasen, för det är närmre sanningen. När så skadan är ett faktum kommer depressionssläggan som ett brev på posten. Eller snarare som en smäll på käften. Världen går under. Inte ens den värsta av katastrofer i tv eller tidningar kan få mig (dig också?) att se bortom det faktum att JAG INTE KAN SPRINGA NÄR JAG VILL!! Det hela fortlöper (yes, dåligt ordval) strax in i någon slags kombinerad expert-och-lösningsfas. Här radas fantastiska lösningar upp en efter en. Det är alternativ träning, det är mål som revideras, det är luftslott som snickras, det är illusioner av comebackplaner, det är ett kännande, klämmande, tryckande som aldrig tycks ta slut. Gör det ont där? I det läget? När jag böjer så här? När jag tränar detta?

Gymkort införskaffades och huvudstupa slängde jag mig in i rehabträningsfasen med inställningen att det nog skulle gå att bli världsbäst på roddmaskin, crosstrainer, cykel, crossfit nordic och alla andra konstigheter som finns i en gymlokal. På sidan om fanns ett trettiotal färdiga planer på en löparcomeback som skulle slå världen med häpnad. Men de var just bara på sidan om. Inte TILLSAMMANS med rehaben. Vips insåg jag att jag börjat bedra löpningen med cykelhelvetet och rodd-jädra-maskinen. Hemska tanke. Plötsligt var det helt lika mellan rodden och löpningen. Jag hade gått in i otrohetsfasen. För att glömma skadan, kanske för att glömma löpningen också. Min räddning blev vad vi kan kalla för semesterfasen. Under de lediga dagarna började jag titta ut genom fönstret från gymlokalen. Jag började fundera på alla mina rundor. Alla med sina egna unika namn. Milrundan, Gottes Väg, Dit-och-Tillbaks, Hardebergatolvan och så vidare. Med ens förstod jag. Och det mina damer och herrar är nyckeln. Att förstå. Jag tog ett skutt in i återkomstfasen. Jag säger detta med en gång, lyssna noga: fy fan vad jag älskar att springa.

Dags för en löprunda. Dit-och-Tillbaks.

Sjöbo Showdown del 2

Igår var det dags igen. För de där långa intervallerna alltså. I den jävvliga sand/bark/grus/gräs/stig terrängen på campingen strax utanför Sjöbo. Vi skulle springa 4×2.5km med 2:30 vila. Jag bestämde mig för 3, inte 4. Jag är inte riktigt tillbaks i samma form som i våras så jag klarar inte riktigt de där tuffa passen fullt ut, utan att tvingas tumma för mycket på farten. Ja, jag behöver väl inte beskriva själva banans karaktär, det står i inlägget under. Det är samma som sextonhundringarna men med en extra knorr för att få ihop de extra niohundra metrarna. Man avslutar förstås med den där gräsliga uppförsbacken. Jag öppnade för hårt förstås, men inte SÅ mycket för hårt. Det kändes ändå okej, men jag har inte den där sista självplågande, tårdrypande och mjölksyraflödande känslan i kroppen ännu. Men det blir bättre, så smått. Jag fortsatte med två ganska jämna intervaller innan jag gav mig för dagen. 7,5km hårt arbete blev det ändå och jag är helt klart nöjd. Tiderna är inte mycket att skryta om så de glömmer vi, men det var jobbigt okej?

Signe och Veronica var med och tittade på eländet, eller rättare sagt promenerade de i skogen samt satt på en gräsmatta och vilade när jag till slut hade gjort vad jag skulle, löpledes. Det var en vacker sommarkväll och jag kände mig konstigt nog mer nöjd än jag brukar när vi körde hem. Kanske var det sällskapet, kanske är jag en mer nöjd och mogen löpare nu, eller kanske har tonerna från den missnöjda löparens blues bara avtagit något litet i styrka. Bäst att njuta så länge det varar. Nästa vecka är det kanske försent. Men då ska vi springa tusingar och jag vet att den första alltid går jättelätt. Och nedför. Kanske är löparlivet trots allt ändå en schlager?

Idag sprang jag föresten 10km på min vanliga, hederliga, blåsiga och fullständigt bleka milrunda. Jag mötte en kvinna som hade två jättemärkliga hundar. Hälften ren, hälften varg. Väldigt konstigt. Men hon hejjade glatt när jag passerade så jag såg nog inte så förbluffad ut som jag kände mig. Jaja, kanske möter jag dem igen någon gång. Då ska jag tala ur skägget och fråga vad renvargen egentligen är för ras. Efter en stunds löpning flög tankarna iväg från konstiga hundar/renar, och jag gick in i mitt vanliga distansmode igen.

Det är så enkelt med löpning. Det är så jävla enkelt. Enklare än rodd-jädra-maskinen och cykelhelvetet. Flera hundratusen gånger enklare. Jag hoppas det håller i sig när jag kommer tillbaks till jobbet nästa vecka. Då är det vardag och PLANERING PLANERING PLANERING som gäller för att få ihop några prydliga mil i träningsdagboken. Någon gång ska jag ha ett jobb där jag plötsligt kan smälla ihop blocket eller boken eller i alla fall en imaginär sådan och säga: nähäpp, nu är det nog dags för en mil löpning. Snälla hör av er om ni har ett sådant. Jag skulle passa jättebra.

Vi säger så, sålänge. Hej.

Sjöbo showdown

Idag sprang jag intervaller i Sjöbo. Med klubben. Det var första gången på ett bra tag. Det är så jämrans vackert där ute i spåren. Det märker man inget av. Man märker ingenting överhuvudtaget utan koncentrerar sig mest på att överleva varje intervall. Det är något konstigt med träningspassen där ute, mitt i skåne, mitt i ingenstans. Varje gång jag är där springer jag som en vettvilling. Varje gång känns det som att ha en snara runt halsen som långsamt dras åt om jag inte ser till att mjölka kroppen på varenda liten syresatt cell som eventuellt kan bidra till att klara de stipulerade snittfarterna. Idag skulle det springas “helvarv”. Helvarv innebär kort och gott 1600m som startar och slutar på motionsspårens parkeringsplats. De första femhundra metrarna är förädiskt lättlöpta. Förädiskt lättlöpta därför att det går utför/nedför. Förädiskt lättlöpta för att man ALLTID startar för optimistiskt, i alla fall på intervall nummer ett. Alla utom Coach Arne. Han springer i exakt samma fart oavsett hur den topografiska profilen ser ut. Han är ett löpande stenansikte i spåren. Kottarna flyger, barren sprätter, Arne springer stadigt nedför stigen. Utan att förivra sig. Vi andra kör våldsamt fort nedför, utför, med pigga ben. Vi känner oss som att den där formtoppen har kommit för att stanna. Det är förbannad lögn. När vi når 800 meter börjar den första uppförslöpan. Den mot tusen meter. Den mot det första landmärket innan den riktiga backen. Den som avslöjar en om man startat för hårt och som skadeglatt pekar finger och mellan det hånfulla flinet säger: “bra jobbat dumskalle, du kommer att stumna i backen, lycka till!” Vid 1000m börjar helvarvet på allvar.

En skarp högersväng och sedan kommer mördarbacken. Underlaget blir lösare ju längre upp man kommer, man sliter och stånkar och flåsar. Man försöker tänka sig det där snöret som drar en uppför backen men det är förbannad lögn återigen. På toppen vill man helst dö men måste fortsätta eftersom man nu har lite nedförsbacke som kanske, kanske, kanske kan rädda snittiden när man tillslut som en blöt hög vinglar över den imaginära mållinjen. Behöver jag säga att jag öppnade lite för hårt idag?

Coach Arne springer förstås inte i mål för tidigt eller för fort. Nä, Coach Arne springer så fort som Coach Arne har bestämt sig för idag. Jag inser att det kommer bli en tröttsam fortsättning på kvällen. Vi startar igen. Jag bestämmer mig för att det inte spelar någon roll längre. Ett litet tapp kan jag unna mig, men inte FÖR mycket. Då blir den stenhårda öppningen för uppenbar och jag måste se hånflinen från både tusenmetersstolpen OCH Coach Arne. Det går bra. Trean öppnar jag ytterst försiktigt för att sedan öppna spjällen vid 600 meter. Jag vet att tusingen som kommer är jävligast men har man sparat lite kraft i utförsstarten går det att hantera. Framförallt är det en annan taktik. Kroppen blir lurad. Pulsen har hunnit komma upp på “lagom” nivå och jag njuter av kontrollen. Mördarbacken klarar jag av. Inget tapp i mål. Snarare lite bättre än tvåan. Härligt. Fyran. Samma taktik. Stannar efter fyra intervaller eftersom jag inte känt någonting i höften. Vågar inte köra den femte och sista eftersom benen är så sega nu. Förståeligt säger alla. Phew. Jag klarade mig.

I den långsamt sjunkande solen kör jag hem. Oj vad det gick bra idag! Härligt! Nästa vecka ska jag springa helt jämt. Jag lovar. Precis som Coach Arne.

Gustav om:

• Löpning. Löpning är just nu ganska rolig. Jag springer 50% av veckans träning och känner mig ganska nöjd med det. Tyvärr tappar man skärpan ganska snabbt när man inte har någon som helst volym så höstens tävlingar blir nog ett spännande kapitel.
• Rodd. Ergorodd rättare sagt. Grym träning, jobbigt, svettigt, komplett. Roligt? Ptja, det är roligt med bra musik i lurarna, annars inte speciellt. Men jobbigt är det. Och säkert nyttigt. Jag tror att mitt roddande gör att jag inte tappar lika mycket av löpformen. Om inte annat får man löjligt starka armar, stark mage och stark rygg. Men det är fan inte som att springa ett kuperat långpass med en rejäl fartökning i…
• Claes Runheim. Ett ständigt debatterat ämne både här och där. Ett jävla geni i mina ögon. Behöver egentligen inte säga mer, men nog fan har Runners World blivit bättre sedan han tog över. I alla fall kändes det så tills senaste numret släpptes. Återigen hade de stoppat in en massa skit skrivet av Amby Burfoot m.fl. och återigen kändes tidningen så där äckligt nybörjaraktig igen. Ungefär som de andra “hälsotidningarna” som man helst vill elda upp… Hoppas på skärpning!
• Semester. Grymt skönt även om det bara är två veckor. Dagliga tupplurar, cykelturer med Signe. Hoppas på mulet väder. Gillar inte hetta och sol i ögonen.
• Hattar. Jag äger en. Av en konstig slump hittade jag idag en fantastisk Trilby (Fedora om man så vill) från Stetson. Och de hade min storlek. Den satt fantastiskt…fantastiskt bra! Jag lämnade butiken och hatten också. Jag ska ge den två dagar på butikshyllan och finns den kvar så köper jag den. Finns den inte kvar var det inte meningen.

Fortsättning följer…

Idag är det söndag

En veckas arbete till innan jag får lite ledigt. Bara två veckor i år eftersom jag bytte arbetsplats men jag är nöjd ändå. Jag längtar massor! Sprang 15km idag. Kändes bra och nu efteråt är det som vanligt lite stelt i höften. Imorgon blir det roddmaskin istället för cykel. Jag vägrar sätta mig på den jäveln kommande vecka! Avslutar med några väl valda som i alla fall hjälper mig en aning framåt just nu.

- "The question for each man to settle is not what he would do if he had means, time, influence and educational advantages; the question is what he will do with the things he has. The moment a young man ceases to dream or to bemoan his lack of opportunities and resolutely looks his conditions in the face, and resolves to change them, he lays the corner-stone of a solid and honorable success."

Nu så!

Jahapp. Så sammanfattas med sex bokstäver den senaste tiden på enklast möjliga sätt. Med nytt jobb, öm höft och miljoner andra saker att göra blir det inte mycket tid över till bloggande. Och nu när jag väl sitter här och skriver blir det förstås både krångligt, omständigt och helt omöjligt att komma ihåg allt som jag från början hade tänkt att skriva.

Hur som helst har löpandet gått knackigt med 2-3 pass per vecka den senaste månaden. Ibland bättre, ibland sämre. Har dock fortsatt att träna 6 pass per vecka men varvat löpträningen med rodd & cykel. Rodden har jag lärt mig att gilla då jag kommit igång med långa tröskelintervaller. Musklerna skriker av trötthet och lungor/hjärta jobbar stenhårt! Och då är det inte bara några få muskler utan ALLA! I alla fall känns det så. Cykelhelvetet kunde jag dock vara utan men det känns ganska nödvändigt att få lite specifik benträning utöver de fjuttiga löppass jag faktiskt springer, även om det handlar om andra benmuskler än de löpspecifika.

Tyvärr har den minskade löpvolymen i kombination med den jädrans roddmaskinen gjort att jag gått upp lite i vikt. Jag springer ju bara en tredjedel så mycket just nu. Jag är ingen Lassi Karhonen, men nog känner jag mig lite bredare över axlarna. Detta i sin tur gör ju att löpningen blir lite tyngre, klumpigare, stolpigare och helt enkelt SÄMRE! Man kan säga att jag äter för 8 mil i veckan men springer 2-2½. Inte så smart. Men gott!

Jaja, inte mycket att göra än att försöka kämpa på. Ärligt talat vet jag inte om jag kommer fortsätta med löpning där starter i tävlingsklass ingår. Kanske förblir jag motionär med miltider strax under 40 minuter och nöjer mig med det. Det är trots allt ganska roligt med varierad träning även om man inte blir någon raket på löparbanan och ej heller någon atlet i roddmaskinen.

Jag har påbörjat en liten redogörelse för samtliga mina träningspass men ärligt talat, vem orkar läsa?

Trevlig helg!

Mängder och massor!

Imorgon kommer det nog ett mastigt inlägg som sammanfattar de senaste två veckorna. I detalj. Dag för dag. All träning. Och så vidare. Ni vet och förstår.

Har haft löjligt mycket att göra. Och har fortfarande.