Powered by Twitter Tools.
Precis hemcyklad från en liten cityvisit. Köpte mig en skjorta, lera på Panduro, en mjukglass, saltlakrits samt ett par pilsner. Ikväll ska jag cykla iväg och träffa lite gamla kollegor. Det blir kul.
Ja, och så rodde jag igår. Och nu fes Signe så jag måste lämna arbetsrummet…huuuu!
Idag kändes höften inte någonting. Jag belönade den med en mil löpning. Efter tre kilometer ökade jag upp farten och sprang en femkilometersrunda på knappt 18 minuter. 3:34 tror jag snittfarten per kilometer blev. Bra! Höften är bäst, ingen protest! Får bli ett lugnt roddpass imorgon så att jag inte tar i för mycket. Rodd ja, igår körde jag roddintervaller runt tröskelpuls. Det var roligt. 6×500m med 2 minuters vila. Hur kul som helst, men svårt att cykla hem sedan. Dels för att mina armar var som spagetti, dels för att ännu en eker i bakdäcket på min skruttcykel har gått av. Däcket vobblar och skakar och skramlar. Jag bytte däck på kvällen så nu är jag som en raket när jag cyklar till jobbet. Tyvärr lossnade sadeln ett par hundra meter från min nya arbetsplats. Suck. Aldrig får man vara nöjd. Jaja, löpningen gick bra. Hur bra som helst.
Nu, mer friidrott på tv, glass och jordgubbar.
Tvingade upp mig själv tidigt imorse. Jag var så trött, så trött. Det var löjligt varmt i sovrummet och jag vinglade ut i köket för att snickra ihop frukost. Bästa stunden på hela dagen. Jag älskar att laga frukost. Och att äta frukost. Jag skulle kunna käka frukost till lunch och middag om jag fick chansen. Anledningen till det tidiga uppstigandet var en gedigen todo-lista som jag ville avverka idag min sista lediga dag innan starten på nya jobbet imorgon. Frisörbesök, inköp av lera (kommer ett inlägg om det, jag lovar), ringa ett otrevligt samtal, springa intervaller, laga lite matlådekäk för resten av veckan. Det där var ett axplock.
Roligast var att springa intervaller. Upplevde vid uppstigning imorse att höften kändes ytterligare lite bättre så jag planerade snabbt ett intervallpass för att testa hur det egentligen låg till. Således en cykeltur bort till Lunds IP. Jag skissade snabbt upp ett pass 8×400m med lång vila (400m joggvila). Jag gillar vanligtvis inte att köra intervaller med lång vila men det finns en vettig förklaring till val av pass. Distans, antal, hastighet, vila & underlag är fem parametrar jag brukar tänka på när jag ska springa intervaller. Så här tänkte jag idag:
För det första har jag, trots min korta karriär som löpare, kört ganska många pass med fyrahundringar. Jag är således ganska säker på tid, fart och känsla under varje fyrahundring. Alltså minimal risk att köra för hårt eller för långsamt. Det gör att jag kan slappna av under varje intervall utan att behöva tänka så mycket annat än på känslan i höften. I vanliga fall springer jag kanske 18-20 fyrahundringar, eller gjorde i alla fall under vintern och förra hösten, men eftersom jag upplever mig som ganska volymkänslig valde jag ett litet antal intervaller för att inte slita på höften för mycket. Träningsdagboken talar sitt tydliga språk. Jag har lättare för att öka fart än mängd. Så fort jag försöker öka längden på mina pass så blir jag sliten. Således blir det lätt att avgöra nästa parameter; farten. För att testa höften valde jag att vrida upp farten en aning jämfört med vad jag är van vid.
Vilan hade ett tudelat värde för mig idag. Dels var farten tillräckligt hög för att kräva en lite längre vila än de 40-60 sekunder jag brukar ha på pass med fyrahundringar. Dels mörkar korta intervaller i hög fart eventuella svagheter eftersom adrenalinet pumpar i kroppen. Med en fyrahundra meter lång joggvila skulle höften hinna presentera sig ifall den kände för det. Att välja underlag var inte så svårt. Backintervaller passar en rutten höft dåligt, i alla fall för mig. Terrängintervaller i hög fart är svårt att genomföra tycker jag, och jag blir sällan nöjd. Asfaltsintervaller bjuder på vindproblem som stör löpningen när det handlar om korta intervaller. Således tartan. Absolut platt, vindlöst och skoningslöst.
Det gick i alla fall riktigt bra idag och höften höll utan att protestera en enda gång. Så här ett par timmar efteråt har den ännu inte gjort sig hörd. Jag har inte räknat på snittfarten ännu men jag tror att den landade runt 72-73s per fyrahundring. Klart godkänt. Bäst var ändå att höften inte spökade. Det blir ändå löpfritt imorgon för att inte riskera någonting. Jag ska ner på gymmet en kort sväng efter jobbet. Det vankas intervaller i roddmaskinen! 6×500m med 2 minuters vila. Jag rodde föresten 5000m igår. Man är ju inte direkt den skarpaste kniven i lådan när det gäller pacing på roddmaskin haha! Jag kollade mina splits efteråt och jämnheten lyste med sin frånvaro. Kanske blir det bättre imorgon. Jag ska dra upp pulsen rejält har jag tänkt.
Vi hörs!
Först när klockan var 10:00 klev jag upp ur sängen. I tre tunga morgontimmar hade jag plågats av mardrömmar. Jag vaknade till med jämna mellanrum och visste inte riktigt om det var dröm eller verklighet. Sedan lite mer ångestfylld sömn innan nästa ryck. Fan så obehagligt! Hur som helst klev jag upp klockan 10:00. Lagade frukost och gick en förmiddagspromenad med Signe. Hon är väldigt sömnig det lilla livet. Efter löpet har hon inte riktigt kommit tillbaks till sin vanliga racer-form utan sover förmiddagarna igenom. Hon är inte alls på alerten när matte tar en cykeltur och hon ska springa bredvid i hyggligt hög fart. Hoppas det ger sig snart. Den där loja sömnigheten smittar av sig.
Signes vardag – tugga tuggben och ta det piano…eller gitarr?
Signe på randen av Svea Rike – Smygehuk
Signe & Husse på en riktig turistbild
Träningsmässigt är det som vanligt. Ömt i höften men långsamt, långsamt, långsamt bättre. Tror jag. Jag ska försöka springa tre pass den här veckan och ta resten med ro, det vill säga med roddergometer på gymmet. Skönt att Run To The Beat blev inställt. Med tappad kontinuitet hade det varit svårt att göra sig själv rättvisa. Sommaren blir fattig på tävlingar för egen del och allt fokus ligger på att komma tillbaks till någon slags hygglig form. Siktar istället på 3-4 tävlingar i höst och hoppas att jag kan få till ett par bra träningsveckor i juli/augusti. Nähä, jag tror bestämt det blivit dags för en lunchkopp kaffe. Vi hörs!
Det är så himla frustrerande att inte kunna springa när jag vill. Jag blir så jävla arg. Jag blir så förgrymmad att jag knappast klarar av att vara konstruktiv, produktiv, kreativ eller något annat –tiv heller! Varken i bloggform eller i vanlig livsform (?). Annars har helgen varit en trevlig och stillsam historia. Jag joggade 7km på fredagseftermiddagen och det kändes lagom men inte speciellt skönt. Gjorde inte ont under passet utan istället timmarna efteråt. Midsommarafton förflöt vidare i lugn och ro med några vänner. Gårdagen innehöll en höjdpunkt. Bangolf! Jag vann utan större ansträngning över sambo och dennes mamma till min stora glädje och deras förtret. Blev lovad att om jag inte höll tyst så var det var sista gången vi spelade bangolf eftersom jag tydligen hade en “för dryg ton” för damernas smak. Jag höll tyst under de sista 5 hålen förutom de ofrånkomliga “sådärja, det var det” efter varje etta & tvåa. Vad annars ska man säga? En väldigt trevlig eftermiddag var det i alla fall och jag slapp betala maten efteråt. Whoa!
Nu väntar två komplediga dagar innan jag börjar det nya jobbet. Jag fick några trevliga presenter av kollegorna på min sista dag i torsdags. Jag gav inget tillbaka. De tårttrånande tjockisarna var överdrivet trevliga helt i onödan och såg visst lite snopna ut när jag tackade för mig och stämplade ut vid tretiden. Jag gillar inte det där med tack-för-den-här-tiden-tårtan. Jag hade hellre stannat kvar och sluppit byta jobb. Om det inte vore för ryggradens och stolthetens skull det vill säga.
Annars är det som vanligt när jag är lite halvskadad eller helskadad, hur man nu väljer att se på saken. Jag har hunnit söka rätt på sisådär 4-5 andra sporter jag skulle vilja testa (och naturligtvis bli grymt bra på), snickrat ihop 6-7 olika träningsprogram, hittat ett tiotal tävlingar jag skulle vilja springa, skrivit ut artiklar och program motsvarande en mindre dunge träd. Och nu ska jag åka till köpcentrat Nova Lund för inköp av ett par träningsshorts att ha när jag ror på gymmet imorgon. Det ser för dumt ut med split-shorts. Däremot är rodd både manligt, jobbigt och svårt. Måste alltså ha kläder som passar. Vi hörs imorgon.
Höften är på bättringsvägen. Jag känner det. I tisdags körde jag benhårda cykelintervaller i form av 6×2 minuter med 2 minuters lugn trampvila mellan varje. Det är ju hopplöst att skrämma upp pulsen i några höga nivåer och kanske speciellt eftersom jag körde så korta intervaller. Jag prickade tröskelpulsen ett par gånger men roligare än så blev det inte. Totalt 60 minuters rövskavande cykelslit blev det och låren skakade efteråt.
I onsdags när jag vaknade mådde höften INTE bra. Det hade snarare blivit värre av cyklandet! Således helvila. Jag kände hur träningsabstinensen slet i mitt bröst och till slut fick jag nog. Jag letade upp närmsta gym, anmälde mig i kassan och satte mig på en roddmaskin. Runt 40 minuter senare rullade jag av plastsitsen och åkte hem, misshandlad i hela överkroppen, handflatorna fulla med blåsor och med ett lätt illamående. Rodd är fan bland det jävligaste jag testat. Vi löpare har ju ett ganska stort pulsregister att jobba med så tillvida att vi är vana att ligga väldigt högt i frekvens under en relativt lång tid men att känna hur hela kroppen liksom vrider sig av trötthet var något nytt. Jag tog reda på vilket motstånd som sägs motsvara öppet vatten och körde igång. Körde sedan femminutersintervaller där de tre första gick i lugnt tempo och sedan två minuter i högre fart. Sedan lite stretch och vila innan nästa block. Hur kul som helst och äntligen, äntligen, äntligen HÖG puls! Enormt skönt att få flåsa ordentligt.
Idag är det midsommarafton och jag vaknade tidigt av träningsvärk i…ptja, överallt. Skrattade över hur märkligt det kändes att klättra ur sängen och käkade frukost. Det får bli några roddpass till innan jag är tillbaks i löpspåren helt och hållet. Ska nog ta en mindre runda under eftermiddagen för att få lite löpkänsla, det är ju ändå midsommarafton. Återstår bara att önska glad midsommar. Glad Midsommar!
Det är ingen riktig skada. Men det känns en aning. Jag tycker att det blev lite bättre under förra veckan och tränade på som vanligt. På fredagen insåg jag dock att det inte hade blivit så värst mycket bättre. Inte sämre heller i och för sig, men ändå. Ställde in fredagens pass och tog min vanliga vilodag på lördagen. Efter två dagars helvila kändes lite bättre så jag joggade en mil. Allt bra till 6km, sedan lite stelt och kanske en aning ömt. Men inte ont. Efteråt får jag dock sådana knivskarpa smärtor “vid viss vridning” av benet att jag nästan inte vet vad i hemmet jag ska slå sönder för att bedöva mig. Således är det inget annat att göra än att cykla. Detta satans gissel. Sjukgymnasterna på jobbet är dock snälla som tusan och lånar ut sin gympasal till mig efter arbetstid. De har en riktig ergometercykel á la Monark med fräsig display, wattmätare och hela faderullan. Den blå, superbreda, fettoanpassade sadeln får man på köpet. Kollegornas försmädliga blickar ingår också förstås. Det känns lite sniket att cykla på mottagningens cykel när man har 3-4 arbetsdagar kvar innan man går till “det mer välbetalda, privata alternativet”. Det skiter jag ett stort stycke i. Kunde jag slippa skitcykeln skulle jag mer än gärna göra det. Men det går inte. Mina ben darrar efter den knappa timmen i hyggligt tempo, känns det som.
Om någon frågar mig om tips på intervallpass i löpspåren kan jag räkna upp mängder. Om någon frågar mig om tips på intervallpass på cykelhelvetet blir jag stum. Hur gör man? Vrider man bara upp skiten på “högt” och trampar som en orakad Lance allt man orkar? Ska man sitta eller stå? Hur många kP är lagom och vilken kadens är rätt för ett mustigt intervallpass? Jag har ingen aning. Ensam testcykelcyklare söker stöd och hjälp! Jag tänker mig att 8×3min med medeltung belastning och hög kadens är lagom. Alltså så “lagomhård” belastning att 90RPM fortfarande inte är omöjligt. Två minuter spinnvila mellan varje? Sedan 10 minuter lugn spinn och så en tvåminutare i benhårt tempo som avslutning. Sedan cyklar jag hem på min sneda cykel.
Det värsta är att halvmaran i Malmö är 8 veckor bort. Det var nu jag hade tänkt träna som tyngst. Det gick inte så bra. Jag överväger alternativen. Hoppas att höften blir skitbra och stark snart. Annars vet jag inte riktigt vad jag ska göra. Kan ju fan inte cykla hela sommaren. Inomhus dessutom. Min gamla utomhuscykel saknar minst en eker på bakdäcket och hur trollar man fram 10 lök till en hygglig landsvägsracer, hjälm och töntig cykeldräkt? Jag skrapade två trisslotter igår men gick femtio spänn back.
Hur som helst. Om någon har en bra cykel att skänka bort till en halvskadad, halvdålig löpare går det bra att höra av sig. Om någon har ett bra cykelintervalltips går det förstås lika bra att höra av sig. Om ingen har något att säga, går det bra att tiga. Vi hörs imorgon. Efter cykelintervallerna.
#Powered by Twitter Tools.
Känns lite stelt i höften men inget värre. Promenerade raskt till & från jobbet idag för att liksom stimulera rörligheten lite extra. Verkar ha fungerat bra. Ska våga mig ut på en lätt mil i skitvädret har jag tänkt. Annars är det är löjligt ensamt här hemma. Veronica är fortfarande uppe i Halmstad. Hon kommer hem imorgon. Jag längtar massor!
Annars undrar jag vart sommaren tog vägen? All sol bara försvann. Det känns lite snopet, precis när man hade vant sig vid att ha solglajjorna på sig. Usch! Nu är det bara regn och regn och åter regn. I och för sig passar det mig bra. Jag gillar ju lite svåra väderförhållanden. Bara att borra sig fast i motvinden och liksom försöka drömma sig IN i regndropparna. Då känns det bra. Jag ser föresten på flaggan utanför lägenheten att jag kommer ha medvind lite mer än halva rundan.
Man hinner fundera en hel del när man är hemma själv några dagar. För mig innebär det oftast vemod och tankar på sådant som varit förut. I kombination med regnvädret och musik i högtalarna blir det lite dystert men det vänder snart. Plötsligt kommer jag att tänka på en massa glada minnen och humöret stiger sakta men säkert. Precis som då. När allt ordnade sig. Oskar, om du fortfarande läser här lite då och då, så minns du hur det var och hur det blev. Jag saknar dig. Lyssna speciellt på munspelet.
Höpp, dags för snabbt toalettbesök och så ut på milrundan! Är på ett strålande humör!
