Segt att springa långpass två timmar så här dagen efter tävling. Men det går. Imorgon är det måndag och en ny arbetsvecka. Tre veckor kvar tills jag byter arbetsplats. Skönt. Ska peta i mig en låda glass nu. Gott!
Powered by Twitter Tools.
När jag har tävlat och gjort precis allt jag kunnat, men ändå inte riktigt nått upp till mina mål är jag oftast nöjd. Idag var en sådan dag. Jag tänker tillbaka på Terräng-DM där jag fullkomligt klappade ihop av besvikelse. I alla fall på insidan. Terräng-DM var liksom slutet på en period av meningslös träning, missad träning och utebliven passion för löpning. För det är nog det som krävs. Att någonstans där inne bland mjölksyra och tusingar i regn, älska löpning. Idag efter kvällsmaten kände jag för första gången på länge att jag verkligen, VERKLIGEN längtade efter att träna. Att träna i regn och rusk. Att träna pass efter pass och att till slut upptäcka att det nog går en aning bättre. Att man till fullo utnyttjar de förutsättningar man har fått. Att man plötsligt inte ser “den gamla milrundan” som en fiende utan som en vän vars uppgift är den enklaste men mest betydelsefulla av alla. Uppgiften att bara finnas där som en gråsvart matta till förbättring, som ett stöd för den sega och magra löparkroppen som bara kräver att någon endaste gång få känna sig lätt och fri. Det var nästan en religiös upplevelse där jag satt. Mätt på fläskfilé och färskpotatis. Förundrad över sinnets förunderliga förmåga att vända motgång till framgång. Ibland i alla fall.
Jag vill gärna bli en snabbare löpare. Och jag skulle gärna vilja bo granne med ett terrängspår. Och ha en egen bastu. Och ett par Asics Piranha SP II. Jättegärna.
Nähä se dagens tävling var inte mycket att hänga i granen. Fruktansvärt varmt, en bana som gick omväxlande på terrängstig och asfalt. Flera riktigt mördande uppförsbackar. Då är det minsann svårt att springa fort. Riktigt svårt! Jag gick ut lagom hårt och tänkte att det skulle gå att bara flyta med första halvan men redan efter 2km kände jag hur det började gå tungt. Hamnade i en rätt så bra grupp med två löpare till och vi hjälptes åt så gott det gick men det fanns helt enkelt inget mer att ge idag. 37:06 känns fjuttigt och hemskt långsamt. Jag är god för en tid runt 36 minuter blankt på en plattare bana med ENBART asfalt.
Hur som helst är jag inte så besviken. Vi var ett tiotal löpare från klubben som åkte upp till Ängelholm och alla kände att det var rejält svårt och tungt att springa idag. Sånt gör alltid att ens egen mediokra insats blir lite lättare att hantera. Således är det bara att ta nya tag och sikta mot nya mål. En tung träningsvecka väntar och startar imorgon!
Detta blir den sista tävlingsveckan på 6-7 veckor nu. Jag klarar inte riktigt det där med att “träna igenom en tävlingsvecka” som många andra tycks göra när man har tävlingar som egentligen inte ingår i grundplanen utan som mer dyker upp på vägen. Ta tävlingen som ett snabbt träningspass och ändå köra på mer eller mindre som vanligt dagarna före? Näe, jag får ångest när jag tänker på mig själv på startlinjen med en aning för slitna ben. Således ställer jag in dagens distanspass (10km) och gör som jag brukar under tävlingsveckor istället. Vilar på torsdagen och sedan en kort-kort jogg fredag eftermiddag inklusive 3-4 koordinationslopp över 100m. Problemet blir förstås mängden! Mängden! Veckomängden! Detta satans gissel som ständigt jagar mig, natt som dag. “Måste över X mil den här veckan, annars kan jag lika gärna elda upp skorna och slänga forerunnern i elektronikskroten".
Jag som gör veckoslut på lördagarna (räknar mängd från lördag till lördag) har redan spelat ut långpasskortet som annars hade kunnat vara min räddning. Återstår gör alltså att säkra ett pers på lördagens 10km i Ängelholm. Annars har ju allt varit för-jävla-gäves. Jag kan stå ut med en liten mängdsvacka i min strävan mot nästa tänkta formtopp (15/8) men det får inte bli för många svackor och DEFENITIVT inte utan att den möts upp av en god tävlingsprestation (dvs pers). Det är som att bygga hus med ruttna plankor. Målar man på ny fin färg döljer man bara skiten som förr eller senare får kåken att trilla ihop och mosa sina ägare under ett moln av slarv, träflis och missade träningspass.
Således återstår alltså att stryka någon tävling under vecka 25. Det skulle annars innebära en mellanvecka med fet träning (nästa vecka), sedan tävlingsvecka med ångest och mängdbrist igen och vips är vi i mitten av juni! Vad göra? Jo, jag kör bara 5000m, måste bara testa, och så tränar jag på som vanligt utöver det. Inget Malmö 10k trots att det ingår i GP’n. Jag har ändå ingen chans på några poäng och dessutom är det min födelsedag och TÄNK om jag skulle springa och det går åt helvete på MIN dag. Nä, jag kör ett mumsigt tröskelpass på fredagen den 12/6 och så vilar jag på födelsedagen, äter tårta och dricker cola, (som jag börjat med igen efter ett uppehåll på flera, flera, flera år).
Sånt är livet när det gäller min löpning. Kul va?
Det blev ett trevligt pass ute i Sjöbo häromdagen. Först anmälde jag mig till DM på 5000m som går av stapeln om några veckor, men jag vet inte riktigt varför. Det blir en…underlig upplevelse. Sedan sprang jag tusingar i grupp, fast ensam. Jag skulle först springa med “snabbare gruppen” men de aviserade 12×1000m med 60s ståvila (Patrik Engström får förstås ståpäls av ett sånt pass?). Den snabbaste löparen i den gruppen har gjort under 33min på milen så för honom var den planerade farten förstås flytfart, men för mig snarare under tävlingsfart på milen. Lite orättvisa förhållanden med tanke på kommande helgs tävling alltså. Jag körde istället 6×1000m i lite högre fart och med lite längre vila, men inget omänskligt. Höll runt 3:25 på alla utom den tyngsta som går uppför en hel del där ute i skogarna (3:31). Vilade 90s mellan varje ungefär. Kändes stabilt och roligt att springa på mjuka terrängspår, önskar att jag bodde granne med ett.
Igår blev det sedvanligt distansade över 17km inklusive hem-från-jobbet-löpning. Lite segt, men ändå trevligt. Torsdagen bjuder på något lite lättare, kanske 7-8km jogg och sedan vila imorgon. På lördag är det tävling!
Idag (strax) drar jag ut till Sjöbo för klubblöpning i skogen. Det är varmt ute. Väldigt varmt. Det brukar betyda att det ångar från skallen när man vilar mellan intervallerna för det är oftast sådana vi springer där ute. Jag har själv inte varit där på många veckor nu men idag är det dags. Coach Arne har lovat tusingar. Vi får se hur snabba de blir. Jag har pigga ben känner jag. Yes, mot Sjöbo!
Så är nästan dagens alla göromål färdiga. Jag har inte sprungit ännu men det sparar jag till aftonen och istället för att torka golven som ju är enormt (jävligt) tråkigt så bakade jag ett lass müslibars. Jag har köpt en påse muscovadosocker som jag ville provbaka med och resultatet blev nästan ofattbart bra.
Här kommer receptet i ett enda stycke: vispa ihop ett ägg med två matskedar socker, häll sedan i 5 matskedar olja av valfri sort samt 5 matskedar flytande honung. Jag hade ingen flytande utan tog vanlig honung som jag micrade en liten stund. Veva sedan ner 8-9 deciliter gryn&frön&annat. Smeta ut alltihop i en ugnsfast form som du givetvis kletat smör i. In i ugnen, 30-35 minuter i 160 grader. Låt svalna. Sätt i dig minst två bitar. Varje bit motsvarar runt 45 portioner havregrynsgröt.
Hur som helst har dagen varit trevlig och nu ska jag obönhörligen åka iväg till Beijerbygg. Varje man med en aning värdighet måste äga en hylsnyckelsats. Jag har ungefär hundra olika skruvmejslar, hammare, tänger och andra verktyg jag inte kan uttala namnet på. Men ingen hylsnyckelsats. Att “fixa i förrådet” är det närmsta en hyresrättsgäst kommer att meka med en bil i det egna garaget så jag tänker att jag i alla fall ska ha rätt grejer i mitt råspontklädda, oisolerade MEN upplysta förråd. Således; mot byggvaruhandeln!
Idag står det, förutom löpning, på schemat:
Kul…
Sprang långpass igår. La in 10×1min i “hög” fart efter 60 minuter. Allt för att trötta ut benen och tvingas avsluta passet med lite mer sega ben. Körde 1 minuts distansfart som vila. 20 minuter av ganska god kvalitet utöver resten av långpasset alltså. Höll mig mellan 3:10-3:20 på fartbitarna. Annars var det första gången på många månader som jag sprang helt utan att störas av vind. Det blåste inte från något håll kändes det som. Enormt skönt, men förstås övergående. Pål sprang givetvis nästan 29 kilometer igår men jag börjar vänja mig. Det spelar liksom ingen roll hur långt jag springer, han är ändå alltid ute lite längre!
Veckans träning innehåller inga överaskningar men vi tar det lite i taget.
Lindqvist Gustav sprang på 01:22:58 och sprang förbi 490 löpare och blev omsprungen av 11 löpare.
