omnipotent.se

En trevlig helg

Helg i Halmstad. På fredagen hade jag veckans enda träningsfria dag vilket kändes lite halvtrist. Jag var löpsugen, men det var nog nyttigt att vila i alla fall EN dag. Dessutom var jag lite seg i benen efter torsdagens backintervaller. På lördagen hade jag tänkt springa 10km snabbdistans. Det behövs lite långa sådana pass i benen just nu, tillsammans med långpass. Det är inte så länge kvar till Göteborgsvarvet och jag är inte direkt supervässad, uthållighetsmässigt alltså. 10km snabbdistans är ett jobbigt men roligt pass som kräver koncentration, vilja, trevligt väder och helst inte en supertuff bana. Det tycker i alla fall jag. Springer man snabbdistans på en jättekuperad bana med dåligt väder blir det nästan alltid katastrof för mig. Som ett brev på posten kom en lösning på alla mina problem. En lokal tävling i Ljungby ungefär en timmes körtid från svärföräldrarna skulle bjuda på bra draghjälp under passet och enligt hörsägen en platt och snabb bana. Jag kollade vädersändningar och vädersajter och visst; sol och varmt skulle det bli.

Iväg till Ljungby i god tid, glömde förstås vägbeskrivningen men till slut hittade jag rätt. Uppvärmningen kändes som vanligt bedrövlig och det kom till och med några regndroppar innan himlen sprack upp i ett gnistrande solsken. På med shortsen alltså! Jag hade efteranmält mig i motionsklassen och ställt in klockan strax UNDER snabbdistanstempo för att med säkerhet verkligen ta det lugnt och komma ihåg att det var träning och inget annat. PANG! Lars Johansson försvann i fjärran på superlätta ben och en annan hasade på så gott det gick. Jag fann ganska snart rätt tempo och det kändes rätt så hyggligt. Efter 2 kilometer började jag hinna ifatt alla tokstartare, som i den här tävlingen upplevdes vara ovanligt många. En efter en sprang jag ifatt och förbi utan att rubba tempot. Vid 3,5km vände banan liksom neråt på något sätt och det kändes lätt och ledigt i kroppen. Jag hade bestämt att 5km-markeringen skulle få avgöra resten av loppet. Vid passering halvvägs kändes det fortsatt väldigt bra och jag kämpade uppför “startbacken” för andra gången i loppet. Kom ifatt några ryggar till men hade nu sprungit en bra stund ensam och jobbade ifatt en ensam löpare som verkade ha kroknat helt. Han flåsade tungt men verkade nöjd med att få haka på mig när jag sprang förbi. Jag kände mig lite seg i benen vid det här laget (7km) så jag bestämde mig för att göra ett litet fartleksryck för att väcka benen lite. Det fungerade bra och nu var det bara 2km kvar. Jag gjorde 2 sådana korta ryck till och nu var jag ensam igen. Sista kilometern tryckte jag på lite extra och helt plötsligt såg jag målområdet. Jag tog av mig glasögonen, torkade svetten ur pannan och kostade på mig ett litet skutt-med-klackarna-ihop över mållinjen, väldigt nöjd. När jag stoppade klockan förstod jag att banan var runt 150m för kort men vad gör det? 36:28 blev min tid på uppskattningsvis 9,82-9,85 löpta snabbdistanskilometer. Jag gissar på att min 10k-tid skulle landat runt 37:00-37:10 ungefär och säkerligen ett personbästa, men nu var ju inte banan kontrollmätt men man får vara nöjd ändå. Vinterns träning har gett resultat och mitt snabbdistanstempo upplevdes som helt rätt. Jag fick i och med tävlingen detta bekräftat och även om det såklart var ett tufft pass så kändes det kontrollerat hela tiden och aldrig slitsamt. Bra!

Söndagen bjöd på en rivstart när jag försov mig och fick slänga i mig en kopp kaffe för att sedan ge mig ut på ett pass överjävligt kuperad terränglöpning i ungefär 1:40. Mer hann jag inte. 75-årskalas stundade och även om det inte blev 2 timmar som planerat så var det på tom mage och ändå 21km – bitvis obanat och jag minns inte när jag sprang så många höjdmeter senast. Motsvarar minst 25km landsvägslöpning så jag är nöjd ändå. Framförallt nöjd med att jag bet ihop och stack ut trots tidspress.

Ptja. En ny vecka väntar. Blir fortsatt hårdkörning trots stundande Terräng-DM 5 april. Veckan kommer att bjuda på fyrahundringar, backintervaller och en massa blandad distans.

Snabbdistans fast ändå inte

Idag är det fredag. Jobbig arbetsdag i vanlig ordning och ingen lugn avslutning på veckan. Hur som helst vilodag på löpfronten. Gårdagens backpass känns inte speciellt mycket i benen annat än en aning trötthet i låren. Perfekt. Imorgon hade jag planerat snabbdistans men jag har hittat en tävling i Ljungby som jag ska springa istället. Vi är uppe i Halmstad hos Veronicas föräldrar och tjugofemman som går mot Växjö, och förbi Ljungby, går ju lägligt nog bara en liten bit från huset. Visserligen 6 mil att köra meeen det är ändå skönare att springa med tävlingsdress tillsammans med en massa andra än att ligga och ploga kilometer efter kilometer ensam. Således bär det av till Ljungby. Min plan är att hålla farten tillräckligt låg för att inte vara helt mosad i mål men ändå tillräckligt hög för att slippa skämmas. Dels för att formen efter förra veckans sjukdom har dunsat långt ner under marken och dels för att jag tränat ganska intensivt den här veckan. Jag planerar dessutom långpass á 28km på söndag och jag som redan har ganska svårt att motivera mig för långa pass ensam behöver inte blytunga ben som bonus.

Om någon läsare vill åka med i bil till och från Ljungby (från Halmstad) går det självklart bra. Tävlingen startar 15:00 och jag som ska efteranmäla mig får vara där runt 14:00. Åker således strax före klockan 13:00.

Den flacka backen

När jag vaknade igår var jag helt mosig i skallen. Veronica är fortfarande ganska snorig och hostar en hel del, speciellt nattetid. Inget att be för dock, upp ur sängen och frukost och så iväg till jobbet. Väl där följde hårt jobb utan avbrott mellan halv åtta och halv ett då jag slängde i mig lite lunch. Efter en knapp halvtimme tillbaks till kolgruvan och så hårt jobb utan avbrott till strax efter fyra. Sedan ner i omklädningsrummet, på med träningskläderna, springa tre trappor upp till sjukhusbiblioteket som var stängt! Höpp, ut från sjukhuset och så uppvärmningsjogg med ryggsäck hemåt.

3,5km senare slänger jag av väskan och kör min flacka backe upp och ner i 23 minuter ungefär. Det blev prick 5km och 12 upprepningar. Jag körde 220m uppmätt backe, alltså ett mellanting av de två jag beskrev i förra inlägget. Jag gillar att göra backintervaller på det här sättet, och jag gillar att köra backe överhuvudtaget. Det är ett roligt pass som nog aldrig gjort mig besviken. Jag springer gärna på totaltid istället för antal upprepningar och jag gillar att hålla farten på en “lagom” nivå. Passet blir jobbigt ändå. Signe följde mig med blicken från vardagsrumsfönstret genom hela passet och när jag pustat ut lite hämtade jag ut henne så fick hon följa med på nedvarvningsjogg.

Idag blir det löpvila och snart börjar en ny arbetsdag med ett möte med chefen. Vi hörs!

Mäthjulet

Jag har lånat ett mäthjul. Av alla nördiga prylar som på något sätt kan kopplas till löpning är mäthjulet nummer ett. Inget är mer löpnördigt än ett mäthjul samt att gå omkring utomhus med ett mäthjul. Jag väntade tills det blev mörkt, tog med mig Signe ut som förkläde och började gå. Jag har haft funderingar kring backen precis utanför lägenhetshuset, dels huruvida det är en backe eller inte men även hur lång den kan tänkas vara. Efter att ha promenerat upp och ner ett par gånger samt joggat upp och ner lite lätt konstaterade jag att jo, det är en flack backe, eller möjligtvis ett svagt motlut.

Hur som helst, om man istället springer ett visst antal minuter upp-och-ner istället för till exempel 10xbacke så torde effekten av det faktum att motlutet är lite svagt ätas upp av man faktiskt gör fler upprepningar. Dessutom testade jag vid något tillfälle förra året att springa backe i en lite mer flack sådan och det är helt klart både nyttigt och jobbigt. Balansen mellan att behålla ett högt och fint steg med tryck i, och att “tappa” höften och istället nääästan tvingas klättra på slutet är svår att finna. Jag tror på min flacke-backe. Den är 147 meter lång. Det har jag mätt upp med mäthjul. Flera gånger, på bägge sidorna, i mitten, i vägrenen samt i hasorna på Signe. Standardavvikelsen påverkades en hel del av Signes vägval.. Jag strök den mätningen, ty hon är inte alls lika konsekvent som jag.

Sedan mätte jag upp hela sträckan, från start till topp. Det blev 280 meter. Kvalar in som lång backe, men tyvärr är de inledande 133 metrarna ganska utplanade och kanske inte nog backiga eller motlutande för att få vara med. Jag funderar till torsdag, då ska jag springa backintervaller i min nördiga mäthjulsuppmätta flacke-backe. Det blir spännande. Speciellt för mina grannar. Hoppas att surdegen får se mig och att han kommer ut från sin grotta och hänger med mig på en intervall. Jag har inte sett honom ute på flera dagar nu, men han lever det har jag sett…

Jag har joggat idag också. Det var jävligt skönt. 8km bara. Imorgon blir det något annat. Sedan var det terräng-DM också men jag orkar nog inte skriva något om det, jag är för besviken. Det skulle bli en fet formtopp tills dess, nu är det bara två veckor dit och jag är knappt igång med löpningen igen efter förra veckans äckelsnuva. Jag åker INTE till Malmö för att bara ställa in skorna på en lerig terrängbana. Nä, det lutar åt att stanna hemma och träna istället. Det är 8 veckor till Göteborgsvarvet och jag behöver träna! Jag blir arg bara jag tänker på det. Det får bli en låda popcorn nu. God Kväll.

Uppstånden igen ifrån de döda

Efter en veckas hostande och snörvlande är jag nu tillbaka på internet såväl som i löpspåren. Om ungefär 20 minuter skall jag ta min sedvanliga hempromenad, eftersom jag glömde löpkläderna, och sedan snabbt som attans sticka ut och springa. Springa och springa föresten, det blir en 8k-jogg för att skrämma liv i benen. Hostan är nästan helt borta nu. Veronica, min sambo, däremot låter som Chewbacca. Jag fick lägga undan när jag pratade med henne för jag skrattade nästan ihjäl mig. Skrattar bäst som skrattar sist är förmodligen det sista jag vill veta av just nu…

Man hinner fundera en hel del när man inte springer. Speciellt på löpning tänker man…jag. Jag har några nya idéer, men dom tar vi sen, när jag blivit en riktig löpare igen.

God Eftermiddag

Tålamod…

Jag återkommer…

Jag hatar marathon…eller?

Igår, precis innan jag skulle springa, kom jag på att det var många månader sedan jag använde pulsbandet. Av många anledningar har det legat bland en massa annat skräp som jag heller inte har någon nytta av; nummerlappar och medaljer.

Jag bestämde mig för att det kanske skulle vara dags att spänna fast det där pulsbandet för en gångs skull och jag öppnade lådan.
“Få se nu här, finns här något pulsband…hrmsff, nähä inte här, kanske här då, under den här nummerlappen, haha det var ett roligt lopp…just det där sprang jag riktigt bra…men vad är detta…” Jag fiskade upp medaljen från Stockholm Marathon 2008 och håren på armarna reste sig.
Jag fick sätta mig ner en liten stund. Jag minns känslan, dofterna, värmen, svetten, skavsåren, publiken, Veronica (sambo) som ropade glada hejarop med höjt ölglas från en krog utmed banan.

Jag, som hade lovat mig själv att marathon var ett avslutat kapitel i mitt liv insåg plötsligt att jag aldrig skulle kunna komma undan. Jag skulle aldrig kunna springa ett löpsteg till utan att syftet var de där jävla fyrtiotvåtusenetthundranittiofem metrarna. Jag skulle heller aldrig kunna springa ett tröskelpass utan att tänka på känslan i benen från 35km och framåt. Jag skulle aldrig kunna äta pasta utan att känna hur kroppen bearbetar fyra likadana portioner i magen…

2:50 känns som ett väldigt rimligt mål om ett drygt halvår. Jag hatar marathon. Länge leve marathon.

Ps. Först ska jag sluta hosta. Det här känns INTE kul. Ska skicka en slemodling imorgon, om jag orkar gå till jobbet…huu…sedan ska jag bli bra på att springa. Ds.

Glädjeämnen!

Dagens glädjeämnen:

1. Pål sprang milen på 35:07 i Bromölla idag. Med tanke på skador och sjukdomar under vinterträningen är det en jävla bedrift. Framförallt är det ett bevis på vad ett starkt pannben gör för en löpare. Man skulle kunna kalla prestationen för “en löpande käftsmäll” om man vill, och det vill man (jag). Många röster tystnade idag, whoa! Pål är dessutom ödmjukheten själv och har alltid ett vänligt ord till övers, speciellt när träningen går lite trögt. Jaja, nog med superlativ – drick ett stort glas rött idag Pål!

2. Obanad terräng. Jag sprang drygt 14km på skåneleden/skrylleområdet tillsammans med Calle Stigfinnare idag på förmiddagen. Det var ett av de bästa passen jag någonsin tränat – om inte det bästa. Tempot var inte så himla högt, men ansträngningen var precis lagom, dvs som ett lugnt distanspass. Ingen press, bara blöta skor, skinande sol och urlöpning. Hela kroppen får jobba under sådana här pass och jag älskar det! Jag hoppas på en repris imorgon! Drömmen vore två till två och en halv timmars löpning i dylik terräng – då skulle jag må fint.

3. Marathon. Den ädlaste av distanser tycker jag. Som löpare är hela mitt träningsliv en enda lång vandring mot 42195 meter. Jag, som har upplevt känslan, är ytterst ödmjuk inför alla de som tar sig igenom ett marathon oavsett tid. Här kämpar man nämligen inte mot tiden på samma sätt, utan mot distansen. Man kämpar mot muskulära plågor kilometer efter kilometer. Jag grät nästan när jag kom i mål på Stadion förra året – utan att veta varför. Jag skrattade när jag knappt höll på att ta mig nedför trapporna till Östermalms IP. Jag var så genomlycklig efteråt att jag knappast kan beskriva det. Nästa gång jag springer marathon ska den sista halvmilen vara stabil – inte plågad. Jag ska komma i mål och vara slut men stark! Varför maratränar jag inte då, jag som inte gillar långpass? Ja jag vet inte riktigt. Jag tror att man måste vara mentalt förberedd för att maraträna – och just nu är jag nog inte riktigt där. Förra året var jag löjligt förberedd mentalt. Jag var helt och hållet inställd på vad jag skulle göra och jag kände mig stark fram till 35km, sedan var det sjukt jobbigt och hemskt. Det där med långpassen är också en mental sak. Om man är inställd på det jobb som ska göras är det lättare att göra förstås. Jag hoppas att suget ska komma tillbaka. Jag fingrar lite på maramedaljen från Stockholm förra året. Om drygt ett halvår är det Berlin Marathon…

Snigelfredag

Idag är det fredag. Den trettonde. Jag känner mig som en pensionär med min ömma vänsterhöft. Den bråkade lite med mig när jag bestämde mig för att göra en överlång nerjogg för att få volym efter ett pass fyrahundringar i uppskattad 1500m-fart häromdagen. Överjävligt jobbigt var det. I vanliga fall brukar jag få stanna ett par tre gånger på vägen hem från Lunds IP eftersom där är ett helt gäng rödljus på vägen och det brukar vara ganska skönt eftersom min ryggsäck brukar kännas extra tung efter ett hårt intervallpass. Den här gången valde jag en annan väg. Utan rödljus. Det blev rejält mycket längre än jag trodde och farten blev en aning för hög av någon anledning -> musik. Jag klarar inte att springa med musik i öronen, det blir antingen för fort eller för långsamt. Hur som helst kände jag hur det ömmade till lite i höften. På distanspasset i onsdags kändes det fortfarande en del och även om det går bra att springa så får jag ställa in “träningstävlingen” jag planerat imorgon.

Så Pål; jag har inte hunnit skicka sms eller ringa ännu, men nu vet du alltså att det inte blir någon tävling för mig imorgon. Jag stannar hemma och kör långpass med fartökning istället för att känna hur höften reagerar på lite fart. Jag vågar inte riskera något för resten av säsongen såklart även om det inte känns så farligt.

Annars är det fredag precis som vanligt. LÅNG förmiddag med stenhårt arbete från 07:30 till 12:30 utan minsta avbrott. Sedan en snabb “halvlunch” och så lite mer slit fram till runt halv tre ungefär. Då brukar lugnet börja lägga sig. Det har det gjort nu. Jag har suttit och knåpat ihop träningsplaneringen för de närmaste tre veckorna. Hur roligt som helst! Planeringen av träningen är nästan lika roligt som att springa passen. Att sitta och fundera ut träningspass som både känns roliga och som ger “rätt” effekt kräver en del eftertanke, men är säkert lärorikt också.

Det är nu snart dags att göra helg och ikväll ska jag försöka ta det lugnt och käka en stor laddning tacos…och kanske göra lite fånig styrkegympa med stärkande höftövningar. Vi får se.

Ljuset!

Jag vet inte om det är ljuset som gör det men löparmotivationen börjar så smått komma tillbaks till mig. Jag har fått kämpa hårt den senaste tiden och har undvikt klubbträningarna för att kunna träna direkt efter jobbet när det fortfarande är ljust istället för med start 18:00. Det fungerar ganska bra och nu har jag fått lite energi att utforma en vårplan för träningen.

Några detaljer:

1. Morgonjogg. Det är värdelöst men ack så nödvändigt. Jag promenerar i vanliga fall de 35 minutrarna till jobbet varje dag men ska nu försöka byta ut promenaden mot en jogg till jobbet, i alla fall 1 gång/vecka. Målet är runt 6km, det är lagom. Jag har ordnat det så att jag får låna sjukgymnasternas gympasal med tillhörande dusch på den enhet där jag arbetar. Vad jag inte har berättat för dem är att jag tänkt hänga mina träningskläder inne på samma duschrum för att kunna springa hem igen vid arbetsdagens slut. Hoppas de inte misstycker Konsekvensen totalt sett blir att jag inte kör ett lika långt pass hem från jobbet den dagen jag även joggat dit och således får en längre “hemmakväll” med familjen i alla fall 1 dag varje arbetsvecka.
2. Behåller fredagen som ständig vilodag. Fungerar bra.
3. Periodisera mera. Just nu tränar jag i stort sett likadant varje vecka. Jag ska försöka peta ihop några tyngre veckor följt av en lugnare för att kunna skrämma fram lite superkompensation.
4. Bestämma mig för vilka tävlingar jag ska springa och sedan planera träningen bakåt därefter. Lite färre än jag tänkt från början blir det nog. Toppformen skall komma i maj och i juni.
5. Slutligen; fortsätta gå “min egen väg”. Jag har hoppat än hit, än dit under en period nu, men har haft mest roligt när jag själv fått bestämma hur jag ska träna, som under de senaste två veckorna. Min största svaghet är tyvärr mitt huvud som lite för lättvindigt influeras av andras träning och andras “expertråd” men även i form av nedslående tankar och kan-inte-mentalitet. När jag tränar själv är det lättare att skapa den hårdhet som krävs på tävling, tycker jag. Således inte lika många klubbträningar framöver.

Imorgon ska jag springa kuperad fartlek med långa fartökningar. Ett favoritpass som jag körde ett par gånger förra året och som alltid gjort mig glad. Det behövs!