omnipotent.se

Julen 2008 – En halkig historia – Del5

Så körde vi då tillbaks till skåne, jag och Veronica…och Signe såklart. Halkigt som tusan första halvan och vi bestämde oss för att sova i Stockholm innan vi körde vidare söderut. Ett längre stopp i vår gamla hemstad Jönköping hann vi också med. Vi promenerade omkring, käkade lunch, mindes vår studietid. Trevligt helt enkelt. Signe och Veronica somnade snart på vägen från Jkpg och till slut svängde jag av motorvägen mot gastelyckan och vi var hemma i Lund igen, efter nästan två dygns resande. Jag tog ledigt på lördagskvällen istället för att springa ett distanspass men vips så var det söndag igen och dags för långpass. Jag tog bilen ut till friuluftsområdet Skrylle och brände av drygt 24km i tempot 4:47min/km. Skryllemilen är verkligen tuff på slutet så tempot är jag mer än nöjd med. Lyssnade på P3-dokumentär och kände mig glad att vara hemma i skåne igen. För hemma är faktiskt skåne för mig. Trodde aldrig jag skulle känna så här, men det gör jag. Skåne är hemma! Konstigt. Veckan bjöd föresten på knappt 72km, trots två resdagar. Bra!

Så här i skrivande stund, den 29/12, är det min sista lediga dag. Jag jobbar natt nu över nyår, med start imorgon, och det är tre långa skift som skall avverkas. Sedan har jag gjort mitt sista arbetspass på min nuvarande avdelning och måndag den 5/1 byter jag jobb. Men det skall springas lite däremellan också. Jag börjar med dagens pass. 60 minuter + core. Hej så länge och god fortsättning!

Julen 2008 – En halkig historia – Del4

Julveckan inleddes i stor stil på måndagen 22/12 med 5+5km där löpskolningen genomfördes i den halkiga uppförsbacken utanför föräldrarnas hus. 25 minuter coreträning efteråt och sedan ett våldsamt hett bastubad!

Tisdag 23/12 Dagen före dagen så att säga. Kvarteret där mina föräldrar bor sträcker sig 440m runt om ganska exakt. Man startar i uppförsbacke och kommer sedan förbi deras hus. Där får man en raksträcka på ungefär 100m innan man vänder neråt och får en svag nedförsbacke. Sedan defilerar man de sista 120 metrarna där det oftast blåser motvind och upprepar man detta. I kombination med backintervaller får man ihop ett ganska bra träningspass. Således först en backintervall, sedan ett helvarv, sedan två intervaller, ett helvarv, tre intervaller, ett helvarv och så tar man hela stegen nedåt igen. Klart! Frågor på det? Jobbigt var det i alla fall, och roligt! Halkigt och kallt förstås.

Onsdag 24/12 Julafton! Ungefär -16 grader ute stoppade mig från att köra dubbla pass så jag nöjde mig med 10km och stenhård coreträning precis innan julmaten. Klädde mig lite för varmt men allt kändes roligt.

Torsdag 25/12 Juldagsintervaller på schemat idag. Det är svårt att springa tusingar med jämn fart i snömodd och halka så jag bestämde mig för 10xhelvarvet runt kvarteret. 10 halkiga helvarv á 440m alltså.60s vila mellan varje. Ett stenhårt, karaktärsdanande pass i norrland helt enkelt. Benen klagade lite på slutet men det var bara att bita ihop och genomföra passet som planerat. Den sjätte träningsdagen i rad och nu väntar resa tillbaks till skåne igen.

Julen 2008 – En halkig historia – Del3

Så var vi då framme i norrland, äntligen “hemma” skulle man kunna säga, även om jag för länge sedan slutat kalla det för “hemma”, men det är ju en annan historia. Jag ägnade fredagskvällen åt att mest ta det lugnt och uppdatera mig om “det senaste i byn” så att säga. Inte mycket nytt under solen i vanlig ordning, men ändå trevligt att få höra lite nyheter. Skönt var det att få lägga sig på kvällen igen vill jag lova.

Lördag 20/12. Nu skulle det äntligen få springas lite. Backen precis utanför föräldrarnas hus duger utmärkt för träning av typen backintervaller. 180m mäter den och har en perfekt lutning. Inte för brant, men rejält jobbig att bestiga i hög fart. 180m mätte Garmin backen till och således borde 15 upprepningar vara lagom. Svåger Pär fick jag med mig också vilket självklart var en bonus. Man är inte bortskämd med sällskap på träningspassen direkt. Temperaturen -6 grader kändes helt klart hanterlig, men trots att backen var relativt nygrusad (salt existerar inte på de breddgrader jag befunnit mig över julhelgen) var föret minst sagt halkigt. Jag försökte hitta en bra medelväg men i mitten av backen tappade skorna greppet varje upprepning och det kändes som att man fick börja om från noll. Efter 12 upprepningar var jag rejält trött men fast besluten att fortsätta. Svåger Pär hade klivit av vid 9 och såg då mer död ut än levande höhö. 34-37s/backe var tempot och jag var mycket nöjd efter den femtonde upprepningen. Här var det meningen att jag skulle lägga in en bild, men jag har uppgraderat Wordpress till 2.7 och nu tycks jag inte kunna lägga in bilder i inläggen längre…

Söndag 21/12 Söndag innebär alltid långpass i runt 1:55-2:00 timmar. Inga undantag i norrland, bara lägre tempo och mer kläder på. Snömodd och -10 grader bjöd min gamla hemby på. Tre lager inklusive farsans skidväst för extra överkroppsvärme plus reflexväst förstås. Ett väldigt meditativt pass eftersom ljudet från skorna är något annorlunda jämfört med den dunkande asfalten hemma i skåne. Det knarrar, knorrar, och gnisslar under skorna när jag springer runt och liksom besöker olika delar av min uppväxt allt eftersom kilometrarna läggs bakom mig. Jag dricker lite pepsicola (flera år sedan sist) efter ungefär en timme och snoret fryser likväl som ögonfransarna. Jag går igenom minnen som lagts långt bak i huvudet, drömmer mig bort till min barndoms cykelturer tillsammans med pappa, som givetvis sprang. Mörkret sänker sig över bygden och jag har snart avverkat knappa 23 kilometer. Tempot är nästan 10s långsammare per kilometer idag, men vad gör det. Långpass i snö är effektivt. Både för sinnet och musklerna.

Veckan bjöd mig på en vilsam träningsmängd om 54km uppdelat på 4 pass. Hemlängtan emellanåt. Norrlandslängtan stundtals…

Julen 2008 – en halkig historia – Del2

I cirka 65-70km/timme glider vi fram i trafiken och jag är kallsvettig och ganska stressad. Bilen glider emellanåt lite i sidled på den gnistrande och glashala vägen. En och annan bil ser jag men det är mestadels tomt. När vi till slut kommer till Örnsköldsvik börjar vägen kännas en aning bättre och något mindre hal men jag vågar ändå inte öka farten så mycket. Jag räknar ut ungefär hur mycket längre tid det kommer att ta för oss att komma upp till mor & far…suck. Jag försöker sakta men säkert ta oss norrut och det känns som flera evigheter kvar. Jag räknar kilometrar på skyltarna och visst blir de färre. Till slut är vi framme i Umeå och klockan är ungefär 05:30. Jag svänger av in bland husen och lyckas precis hålla mig så att jag hinner ut ur bilen och in bakom en snödriva. Jag kissar i 10 minuter känns det som. Mentalt är jag helt slut efter nattens halkiga äventyr, men jag är glad att få sträcka på benen lite. Jag bestämmer mig nu för att ta en paus från bilkörandet och låter Veronica ta över ratten. Det är nästan ännu värre att åka bil på halkig väg än att köra själv och jag kan inte slappna av trots att jag nu känner mig väldigt trött. Sträckan Umeå – Skellefteå fylls långsamt av morgontrafik och rätt som det är blinkar lamporna i bilen igen. Ishalka OCH ganska mycket trafik. Några irriterade och dödslängtande själar passerar oss i hög hastighet men de flesta verkar ha förstått hur det står till med väglaget och vi formar en lång ringlande orm som gemensamt halkar norrut. Äntligen är vi i Skellefteå och nu börjar nedräkningen på allvar. Svåger Pär tar över ratten och tröttnar säkert ganska fort på mitt pladder och envisa förmanande om försiktighet i den norrländska trafiken.

Framme! Äntligen är vi framme i det lilla samhälle där jag växt upp, levt och bott 20 av mina 25 år. Vänster i rondellen, förbi kyrkan och så vänster. Nedför backen (mer om den senare), och så till vänster igen. Jag får kramar av mamma och pappa samt min ena syster Stina som kommit upp några dagar tidigare. Jag är hungrig och trött. Vi lämnar all packning i bilen, äter en lätt frukost och kryper sedan till sängs i mitt gamla pojkrum för att få vila några timmar. Vi ställer en klocka och det är nog tur. Jag minns inte ens att jag somnat men snart ringer klockan till lunch ungefär. Mosig i huvudet kliver vi upp och nu, nu äntligen har vi jullov.

Julen 2008 – en halkig historia – Del 1

Från Lund till Luleå: Torsdagen den 18 december var det så dags. Julresan till mina föräldrar i Luleå startade med en stressig morgon där ingenting tycktes vara förberett för en resa på sisådär 160mil. Nåväl iväg kom vi till slut. Innan dess hann jag packa ihop det sista, inklusive Signe-vovven, åka och klippa mig, dricka två koppar kaffe och faktiskt även tvätta en maskin tvätt…OCH hänga den förstås. Min fantastiska hälft Veronica plockade jag upp på universitetet där hon hade skrivit tentamen, och sedan var vi på väg. Vi plogade genom skåne, förbi Jönköping där det regnade i vanlig ordning, vinkade åt Visingsö och vinglade omkring på motorvägen i blåsten, fortsatte förbi Linköping, Norrköping, Nyköping och säkert något fler köping också. Inte mycket händer annat än vägens ljud, radions ljud, Signe och Veronicas snarkningar. De kan verkligen konsten att slappna av de där två. Förbi Södertälje går det lekande lätt och jag gör en från E4an ganska prydlig vinkning slash honnör till Berglund när jag passerar Strängnässkylten och funderar på framtida gemensamma träningspass. Båstad är närmre än man tror…

Inte mer än ett par korta stopp och en felkörning i Stockholm som gjorde att vi tappade runt 40 minuter då vi skulle plocka upp svåger Pär. Nå, det spelar ingen roll i sammanhanget vill jag lova, för fy sjutton vad långt det är till Luleå från Lund. Vägen är E4, och den följer man fram till den sista kilometern hem till mamma och pappa ungefär. Det är skönt att köra på motorvägen ut från Stockholm med vetskapen att i alla fall en tredjedel av vägen är avverkad, men jag vet, till skillnad från resten av herrskapet i bilen, vad som väntar. Norrlandskusten kan jag som min egen ficka nämligen och de resterande två tredjedelarna är längre än man tror.  Plötsligt är vi i Gävle och resenärerna tystnar en efter en. Den enda som är vaken är förstås jag, chauffören. Mörkret har sedan länge lagt sig och jag låter tankarna flyga fritt för att om möjligt få tiden att gå lite fortare. Det gör det. Jag tänker på löpning, på blåsten och regnet i skåne, på Göteborgsvarvet nästa år, på framtidens alla lopp, på träningspass jag gjort. Från Gävle tycks man aldrig komma känns det som och sträckan till Söderhamn är vålsamt trist. När vi passerar Hudiksvall har Svåger Pär roligt åt parollen “Glada Hudiksvall”. Nja, det känns inte så himla glatt att veta hur långt det är kvar, men det är lätt för honom att säga, som sovit den största delen av resan. Till slut är vi i alla fall äntligen i Sundsvall där man med ljusdesign lyckats göra några av industriernas skorstenar lite mer, inte vackra, men säg mindre grå i alla fall. Jag känner hur humöret stiger en aning för nu har vi kört ytterligare en rejäl bit.

Det är nu två stora bitar kvar, men de är de värsta. Sundsvall – Umeå, och Umeå – Luleå. Den första sträckan är trafiksäkerhetsmässigt katastrofal och jag drar mig till minnes tidigare resor på den här vägen. Allt tycks gå ganska bra till en början men jag ser hur temperaturen faller allt närmre nollan och nervositeten börjar smyga sig på. Det är varken motorväg, gott om plats, plant eller speciellt god sikt här. Snarare ganska smal väg, ont om plats, upp-och-ner-och-kurvigt samt otroligt mörkt. När vi närmar oss den vackra höga kusten bron tar jag ett djupt andetag och försöker slappna av. Jag berättar för Pär och Veronica om Höga Kusten, brobygget och lite annat när vi långsamt kör över bron för att de ska se lite i mörkret. Det blåser rejält och jag sänker farten ytterligare. På andra sidan ringlar E4an vidare norrut.

Alla somnar i bilen igen och jag vickar lite på huvudet och nacken som har stelnat till lite. Så åker vi nedför en backe och plötsligt blinkar alla lampor på instrumentpanelen. Det är ABS och ESP och gud-vet-vad. ISHALKA! Jag väntade mig den tidigare men nu är den så här. Jag kanar nedför den ganska långa backen och hoppas på att få fäste. Ser en annan bil lite längre fram som kränger minst lika mycket. Till slut slocknar lamporna och jag andas lite igen och tackar min lyckliga stjärna för att jag har en bil från 2007 med alla moderniteter i form av bilsäkerhet som finns, därtill en ganska god kännedom om vägen samt en bra bit vana av körning i vinterväglag. Jag sänker farten och berättar för sambo och svåger att det nu kommer att gå långsamt ett tag. Trafikredaktionen i radio informerar kort därefter om den halkan som jag redan passerat och jag svär tyst för mig själv. Vägen gnistrar i helljuset och modet sjunker. Det här blir en lång natt.

God Natt mina vänner, imorgon kommer fortsättningen och då blir det smaskiga halkrapporter och målande beskrivningar av löpträningen som gud glömde samt bilder och annat! Väl mött!

Snart så..

Julrapporten nedtecknas i detta nu…

Äntligen hemma!

Efter 1½ vecka av intensivt bilkörande, träning varje dag, julfirande, volyminöst intag av mat och godis…är vi nu äntligen hemma. En längre rapport kommer under dagen, ska springa långpass först.

Älskade skåne, nu är jag här igen. Snö i all ära, men fy fanken så tungt det är att springa backintervaller i bakhalt före.

Jullov!

Precis som när jag var liten älskar jag jullov. I år är känslan lite annorlunda. Jag gillar inte julen i vanliga fall. Det är mest en pressad högtid fylld av måsten och krav, och jag vill oftast bara rymma och göra precis vad som helst förutom att fira jul. Jag gillar däremot att vara ledig. Julledighet känns alltid välkommet och som ett litet break i vardagen. 2008 är inget undandag. Jag jobbade sista nattskiftet i natt och har sovit lite knackigt eftersom Signe (vovven) fick vara med i sovrummet under förmiddagen då matte är i skolan. Signe tycker inte att husse bör ligga och sova längre än till 10:00 och således trampade hon på mig omsorgsfullt från tårna och upp till skalpen där hon parkerade sin rumpa och gav mig sedan en högtryckstvätt i form av pussar i öron, näsa och ögon. “Vakna!” var det övertydliga budskapet. Jag öppnade ögonen och kände mig helt yr av trötthet och brottades lite med grisen, men sedan jag slutat värja mig från hennes attack var det tydligen inte lika roligt längre. Hon fnös och dråsade ihop vid mina fötter och somnade efter bara någon minut. Höpp, bara att somna om för mig! Halv tolv var det officiell uppstigning med vingliga ben för både man och hund, men ändå nöjd med att ha fått sova större delen av förmiddagen Runt 3 timmars sömn det senaste dygnet är inte optimalt men en del av vardagen när man jobbar natt. Hoppas jag inte drar på mig någon snuva nu. Ska vila resten av dagen och ta hand om mina trötta ben.

Långpasset igår blev en tröttsam historia med motvind under de första 14 kilometrarna. Jag låg 5-6 sekunder långsammare/km än i vanliga fall och fick slita för att behålla den “lätta” känslan jag vill ha på långpassen. Sedan hemåt i lätt medvind, snabb kvällsmat och så iväg till jobbet igen. Känslan att ha 10 timmars arbete framför sig efter drygt 23km i löpspåren är inte överväldigande rolig, men är faktiskt ändå lättare än utan löpning. Man får extra energi av löpningen och även om jag hade en svacka runt 03 inatt då jag var rejält trött så kändes det ändå bra. Jag är jäkligt nöjd med starten på den här säsongen!

Siffror:

Vecka 50’s totala distans blev 73km och nu väntar en lite lättare återhämtningsvecka med mindre löpning för att suga upp säsongsstartens tre veckor ordentligt, vilkas siffror följer här: 16 löppass motsvarande 218km, 6 corepass med 1620 repetitioner totalt samt 3 löpskolningspass. Skönt att sammanfatta så här innan återhämtningsveckan för att hinna reflektera och bygga styrka mentalt också. Jag ska ta en långpromenad med Signe nu och fundera på vilket pass jag ska köra på julafton.

“Vinnaren har alltid en handlingsplan, förloraren en ursäkt.” – Gunde Svan

Veckans aktiviteter…

Jag tar vid där jag avslutade förra lördagen…

Det blev ett långpass mellan andra och tredje nattskiftet. 24km i runt 4:50min/km och även om det var en aning stelt på slutet, så kändes det bra.

Ny vecka inleddes med en vilodag då jag gick av sista nattpasset för helgen. Låg mest och jäste hela dagen, handlade frallor och tryfflar på det lokala bageriet som ligger ett par kvarter bort. Lång frukostsimulerad lunchfika efter detta. Mycket skönt. Tisdagen bjöd på det första passet terrängtusingar på ganska många veckor nu. I sällskap med klubbkompisar blir det alltid lättare att ploga tusingar och jag hade bestämt mig för 10st. Vinterns terrängtusingar går varannan neråt och varannan uppåt vilket gör att man får justera tiderna något och sedan komma ihåg att inte stressa löpningen uppåt, och i gengäld slappna av neråt. Ptja, det gick som vanligt. 3:25 på första tusingen bådade inte gott och jag drog resten av tusingarna ensam för att själv få styra min fart. Det blev ett fasligt springande upp och ner i skogarna och efter 8 tusingar var det bara jag kvar som sprang medan resten stod och svettades på parkeringen. Fick glada hejarop när jag tröskade fram på kvällens sista tusing. Totalsnittet borde ha landat runt 3:45 och en mycket bra kväll. Skönt att nå upp till 10×1000m och där håller jag nu ett par veckor. Kanske laborerar jag lite med vilan men det får vänta något.

Hur som helst… Onsdag bjöd på medellång distans i ett disigt Lund. 15km blev distansen och dessutom 25min core. Tröga ben men stabil fart och väldans lätta ben från 8km och hem. Så blev det torsdag och fullspäckad arbetsdag med utbildning på förmiddagen och arbete hela eftermiddagen och kvällen. Träning på lunchen var tanken men jag insåg ombytt och klar att jag hade glömt klockan. Jag blev så arg att jag slet av mig kläderna och struntade i passet. Med pressat om tid fanns inte utrymme att springa utan uppfattning om klockan.

Tog igen passet på fredagen som bestod av 5+5km lätt löpning med rejäl löpskolning emellan. Bra övningar och ett par backsprintar á 100m också! Så var det lördag och snabbdistans. Isande kall motvind under första halvan och fallande tider. Förbaskat! Fick slita tungt från vändningen men klarade dagens målsnitt ändå. Nöjd med mitt pass körde jag således 25min core och gick sedan till jobbet. Tanken är att nu hålla uppe med snabbdistansen ett par veckor och istället köra backintervaller på lördagarna. Efter nyårshelgen har jag lediga helger i och med mitt nya jobb och då blir det inomhusintervaller med klubben, hurra! Tills dess alltså, upp och ner i backe.

Imorgon stundar långpasset i vanlig ordning, 24-25km och sedan mitt sista arbetspass innan julledigheten. Skönt!!

Nedgrävd i grundträningsträsket

Det tränas och jobbas en del just nu. Jag har 3 arbetspass kvar innan min två veckor långa julledighet vilket förstås känns skönt, men jag vill inte påstå att motivationen är superhög direkt. Jag kämpar på ändå förstås. Igår slutförde jag min smärtombudsutbildning så nu är jag nybakat “Smärtombud vid USiL” höhö!

Träningen rullar som titeln skvallrar om bra och är mängdrik. Ytterligare en vecka runt 70km väntar och nästa vecka blir det något lättare för att suga upp träningen ordentligt. Ett inlägg med mer gottiga träningsfakta kommer under morgondagen. Två nattskift kvar nu, sedan blir det ledighet i nästan två veckor!