För övrigt var det idag modiga +1grad, regn och blåst på Lunds IP. Vi körde tvåhundringar. 10 stycken. 1 minuts vila. Höll runt 35s/200m vilket kändes bra. Dog på slutet. Ingen bra dag egentligen och skämdes lite på slutet.
The question for each man to settle is not what he would do if he had means, time, influence and educational advantages; the question is what he will do with the things he has. The moment a young man ceases to dream or to bemoan his lack of opportunities and resolutely looks his conditions in the face, and resolves to change them, he lays the corner-stone of a solid and honorable success.
Jag körde tusingar i mörkret idag. Förbaskade väg-och-vatten-verket hade förstört min tusing-slinga så jag fick köra de två jävligaste av de 8 jag brukar…om och om och om igen. Det var INTE roligt. Nu är det gjort.
Om jag inte springer Bromölla 10k under 38 minuter ska jag träna och träna och träna och träna hela vintern. Fast det är klart, det blir väl ingen skillnad om jag klarar mitt mål. Skönt!
Idag var en bra dag. Jag gillar min chef. Eller, jag gillar att hon förstår hur jag tänker….och att hon inte blev skitilsken, hon har ett jämrans humör ibland. Återkommer om ett par veckor när allt är klart.
Nu ska jag äta korv, äpple, pasta och hyvlad parmesan. Imorgon…blir det en timme distans…eller 75 minuter.
2 sköna detaljer:
Ja det var lerigt, regnigt, blåsigt och halkigt. Precis som jag önskade alltså.
Öppnade på 3:45 men kände mig inte riktigt på gång de första 3-4km och mycket riktigt tappade jag några sekunder där. Inte mycket att göra, Jag hade bestämt mig för att ta loppet en kilometer i taget pga kupering och väder och strunta i om farten blev ojämn.
Kom in bra i löpningen efter ett tag, men blev lite för snäll mot en bakomvarande löpare som tappade farten. Ville gärna att han skulle hänga med för att kanske kunna ge mig draghjälp senare i loppet men tyvärr gjorde detta att jag gjorde ytterligare någon dålig kilometer innan jag bestämde mig för att gasa på. Insåg efter 8km att tidsmålet på 46min var helt kört men siktade på skamgränsen 48min istället vilket jag var helt säker på att nå. Således bara att gnugga på och inte vara besviken.
Vid 11km höll jag på att springa fel men klarade mig precis. Tappade då de två ryggar jag jagat under i stort sett hela loppet. Den ena killen pratade jag med vid 3km och försökte få fram vad han siktade på för tid för att eventuellt kunna hänga på honom. “Bättre än förra året” var hans svar. Märkligt.
Rejält trött sista kilometern och jag gjorde verkligen ALLT för att försöka spurta men jag fick inte upp någon mer fart. Jag hade nog inte kunnat springa under 46min idag helt enkelt.
Jag är väldigt nöjd ändå och framförallt nöjd med att jag hade en känsla av att vara stark i benen idag när det väl släppte. KUL!
Dessutom kom jag inte sist i tävlingsklassen vilket kändes roligt.
Det var över 1000 deltagare totalt idag sa någon och det ska bli spännande att se hur jag stod mig placeringsmässigt idag.
47:10 blev min tid idag, 3:56min/km vilket är helt godkänt! Jag är utan tvekan redo för att springa 10km under 38 minuter nu. Frågan är om jag ska orka mosa en tung vecka till… vi får se.
Annan kuriosa:
- Csaba muttrade och såg mest sur och kall ut hela tiden =)
- Korvbrödet till den obligatoriska tävlingskorven var bland det största jag sett haha! Korven var i särklass bland det godaste jag ätit efter tävling. Mycket bättre än någon fjuttig wienergrill eller någon kokt smalkorv. Fet och kryddig. heja Heleneholms IF!
- Utomhusduscharna var fina och vattnet var varmt och skönt efteråt. Det lönar sig att springa fort och det är skönt att komma hem ren och varm.
- 39:24 vid 10km, vilket är 1s bättre än i Trelleborgsloppets 10k där förutsättningarna var optimala med fint väder, platt bana och bra draghjälp. Jag har utvecklats åt rätt håll!
- Förra året sprang jag loppet på 1:02:29 och således en VISS förbättring…med lite drygt 14min =)
Jag hade tänkt springa intervallstege igår. Det blev inte.
Jag hade tänkt vara ledig igår. Det blev inte.
Jag hade tänkt prata med min chef idag. Det blev inte.
Jag hade velat bli riktigt arg. Det blev inte.
Jädrans byggjobbare! Väckte mig ALLDELES för tidigt!
Gårdagens träning gick över förväntan, men jag är lite seg idag och hoppas på att hålla mig från sjukdom nu…ska springa en kort runda ikväll. Hur som helst låg jag på mellan 3:20-3:23 igår och stannade faktiskt efter 5 tusingar istället för ordinerade 6. Tyckte att jag fick gå på ganska hårt för 3:20 blankt i femte och viss tendens till syra sista 200. Ville inte dra på mig syra trots den långa vilan eftersom det brukar vilja sitta kvar i benen lite längre. Klokt att våga stanna känner jag. Annars mycket nöjd med farten, kände mig snabb!
Liten intervallstege imorgon förmiddag blir sista passet (förutom kvällsjogg på lördag) innan helgens tävling och nu jädrar ska formen komma!
Slår man yxan i båten får man ro som fan!
Har jobbat en del, och dessutom natt, så jag har inte hunnit sammanfatta förra veckans träning. Hur som helst:
Måndag: Lätt Distans, knappt 12km + corestyrka
Tisdag: 8×1000m – motvind på tvåan och sexan men ändå ett snitt på 3:39, bra jobbat.
Onsdag: KM plus extra distansjogg. 2000m terränglöpning på rejält kuperad bana – 7:09 blev tiden och inte helt fel om man tänker på träningen dagen innan, kuperingen, mörkret och rädslan att springa helt åt helsicke ut bland granar och tallar. Första km på 3:26, sedan total helkroppssmärta i uppförsbackarna under andra km. Höll tillbaks lite för att orka spurta, men hade inte mkt att ge tyvärr. Totalt 11km
Torsdag: 6×500m, slitna ben men ändå 1:36 som snitt, start var femte minut, hoppas att formen kommer…
Fredag: VILA
Lördag: Medellångt Distanspass, elljusspår 17,5km, snittfart 4:52. Bra känsla, men REGN REGN REGN!
Söndag: Snabbdistans 40min, snittfart 4:09 – ganska trötta ben men ändå kontrollerat. Rejäl löpstyrka för benen efteråt! Totalt knappt 14km
Totalt: Nästan 73km under vecka 42 vilket är bra jobbat. Det blev ju fyra kvalitetspass totalt vilket ju är i överkant, men inte mycket att göra när det är klubbmästerskap, bara att bita ihop.
Jag har lite negativa förväntningar under vecka 43 då jag måndag & tisdag jobbar natt samtidigt som Vera jobbar dag. Det innebära att jag inte får så jättemånga timmars sömn efter nattarbetet eftersom Signe-valpen inte kan sova och hålla sig från toalettbestyr från 08:00 till runt 14:30 som jag i vanliga fall brukar sova. Istället kanske 8:30 till 12:30-13:00 är mer rimligt. 5-5½ timmes sömn alltså. Dessutom formgivande träning med snabba intervaller idag. Suck, hoppas att förra veckans hårda träning bjuder mig på superkompensation ändå – trots avsaknad av sömn. Lyckligtvis är nattarbetet i början av veckan så jag försöker intala mig att kroppen kommer att hinna återhämta sig i tid till söndagens tävling. Om allt går bra ska jag sedan peta in en tung vecka innan jag laddar om till Bromölla. Går det dåligt, avslutar jag säsongen och vilar någon vecka med bara god mat och lugna promenader. Jag har till slut bestämt mig för att säsongsvila är en bra sak och jag känner både fysiskt och mentalt att det varit en lång säsong med idel framgångar för min del. Jag är värd att ta det lite lugnt, skissa på nästa säsong och hinna prata igenom målsättningar med såväl tränare som sambo.
Inte en sång, och ej heller en vägbeskrivning för dem som inte hittat någon att dela sin glädje och sorg med… Ni minns sången eller hur? Till saken. En välriktad, digital och veritabel ursäkt till alla jag inte ringt upp är väl på sin plats. Förlåt mig! Troligen är jag den, eller i alla fall en av de, sämsta i denna delen av universum som är sämst på att “hålla kontakten” som det så fint heter. “Vara en god vän” är ett bättre uttryck. Det ringer goda vänner med jämna mellanrum. Jag svarar aldrig. Varför, och nu kommer det en lista, undrar de flesta som inte känner mig men de som fortfarande VILL stå mig nära vet?
1. Jag har aldrig mobiltelefonen på, och om den är påslagen så är den aldrig i min ficka (byx-, jack, vad du vill), men skulle den mot förmodan både vara påslagen, i en ficka nära min kropp, så är den förmodligen satt i vad som kallas för “tyst” läge och den där subtila brummningen/darrningen/vibrationen märker jag icke. Om nu alla tidigare kritierier är uppfyllda för att maximera chansen för ett “Hallå” eller “Gustav”, så hör jag förmodligen ändå inte signalen. Jag har sedan min allra första mobiltelefon ständigt klagat på att man aldrig hör när det ringer och att jag alltid missar samtal. Jag vet bättre nu. Jag suddade bort texten “jag lovar att bättra mig”, för det kommer helt enkelt aldrig att ske. Jag kommer fortfarande vara den som aldrig svarar, aldrig hör när telefonen ringer, och inte heller den som drabbas av “sms-tumme”. Förlåt mig. Skicka gärna ett mail eller kommentera här på bloggen.
2. Folk ringer inte hem till oss av någon anledning. Är det ute med hemtelefon? Jag svarar ALLTID i hemtelefonen när jag är hemma. Jag försöker välvilligt sälja gamla ägodelar till “hungriga” ungdomar med säljpersonlighet som envist försöker förklara att de minsann inte vill köpa en grå Billyhylla i bra skick men att de gärna vill “ge” mig kalsonger, strumpor och annat skräp för bara portokostnaden.
3. Jag har ett jobb där jag inte har tillgång till mobiltelefonen någonsin och där det vore märkligt om någon vän skulle, via fast telefoni, fråga efter mig. Således knappt 40 timmar varje vecka där jag helt enkelt inte KAN svara i telefon.
4. Jag jobbar natt ibland. Sover således på dagarna och orkar inte prata i telefon de få vakna timmar jag har kvar på ett dygn.
5. Jag tränar 4-6 gånger/vecka.
Jag ska dricka lite vatten nu och sedan försöka leta fram min mobiltelefon men chansen är rätt liten att jag hittar den och ikväll är det klubbmästerskap. Imorgon ska jag träna på förmiddagen och sedan jobba eftermiddag/kväll. Således kan den pratsugna inte vänta sig någon kontakt förrän kanske på fredag.
Träningen då? Jo igår sprang jag tusingar i vanlig ordning. Snittet blev 3:39 och jag var så trött så trött så trött på slutet. Jag hade sådan motvind i tvåan och sexan att jag helst ville gråta, något jag nästan gjorde också. Jag höll 3:37-3:38 på de andra 6. Grymt skönt att komma ner under 3:40 på tusingar nu och jag längtar massor till de två tävlingar som återstår…eller kanske tre 
God Eftermiddag!
Vecka 41 blev inte så fantastisk sett ur träningsperspektiv, men jag får ändå skriva att jag är nöjd. Jag lyckades få ihop knappt 50km fördelat på fyra pass. Mitt standardpass med tusingar på tisdagen gick jättebra även om jag kände mig sliten i benen redan före passet. Jag är nu nere på 3:40-snitt (ca 1:20 vila mellan varje) vilket känns toppen! Distanspasset på onsdagen blev nästan 13km och kändes inte alls bra. Jag var hungrig och trött hela passet och benen kändes stela. Frågeställningen överträning dök upp i huvudet. Vila på torsdagen var verkligen vad jag behövde och fredagen bjöd på banintervaller av den snabbare skolan. Jag presterade inte som jag hade planerat, eller som Coach-Arne hade tänkt sig, men han visade sig vara mycket nöjd ändå och hade minsann flyttat upp mig ett fartsnäpp vilket kändes roligt så här i efterhand. Jag reflekterade lite och bestämde mig sedan för att ändock vara nöjd med passet. Jag vilade på lördagen och på söndagen sprang jag ett halvlångt distanspass över knappt 18km i femminutersfart där jag återigen hade lite svårt att komma in skönt i löpningen men där det faktiskt släppte till slut.
Slutligen känns det alltså som att den här “viloveckan” gav mycket tillbaka, speciellt i form av motivation. Det är svårt att träna ensam när man till viss del har vant sig vid att köra i alla fall ETT pass/vecka tillsammans med lika snabba och snabbare löpare. Nu är det vecka 42 och livspusslet känns omöjligt att få ihop. Jag och Veronica jobbar väldigt mycket, vi jobbar olika skift, Coach har ordinerat en rejält tung vecka och det är två veckor till tävling. MEN…jag är ledig idag i alla fall och jag känner mig sugen på att springa och sugen på att bita tag i träningsveckan och sedan inte släppa taget förrän på söndagkväll.
Livet som hygglig motionslöpare är minsann inte så enkelt alla gånger. Med ett heltidsjobb, ny lägenhet och en hund valp blir det lätt att glömma bort passionen som ska finnas där vid varje träningspass. Räddningen för min del är en fantastisk sambo som gärna (? ) lägger sina egna intressen åt sidan för min skull. Det är svårt att förklara känslan av tacksamhet som jag får när hon gång efter annan serverar en färdig lösning, skräddarsydd för att passa min löpträning. Måtte jag bara bli bättre så att jag kanske kan ta hem några fina vaser eller skålar i framtiden. Skämt å sido, jag planerar en present till henne, jag måste bara springa ett distanspass först…
Det är lite tröttsamt nu och formen är lite på nedåtgående. Jag har alltså inga stora förhoppningar att springa så speciellt fantastiskt på Yddingeloppet om två veckor men jag ska göra ett försök. Som det ser ut just nu blir det alltså inget Bromölla 10k. Det känns inte som att det är värt att satsa stenhårt mot ytterligare en tävling den här säsongen.
Tisdagens intervaller blev ju visserligen riktigt bra:
1. 3:40
2. 3:40
3. 3:42
4. 3:44 (!!)
5. 3:40
6. 3:37
7. 3:39
8. 3:39
Sprang lite fel i fjärde och fick vända upp men det blev bra ändå. Ändå var det något som inte stämde och på onsdagens distanspass över dryga 12km kändes det tungt och trögt. Jag vilade på torsdagen och sprang idag en intervallstege med 4-3-2-1min vila mellan iterationerna på följande sätt:
1000m: 3:27 !!!
800m: 2:39
600m: 1:57
400m: 1:13
200m: 0:35
Som synes gick jag ut alldeles för långsamt då planen var 3:15-3:20 på den första tusingen. Jag vet inte riktigt vad som hände och det känns egentligen inte som överträning, jag hade suget och drivet, men en jäkla motvind i sista kurvan varje varv. Tyvärr startade jag allt för långsamt av någon anledning och hade tappat 3-4s på första fyrahundringen och vips var den dagen förstörd…kändes det som. Efter den löjliga starten var det ju inte så kul att försöka komma ifatt ÄVEN efter fyra minuters vila och det gjorde jag inte heller för värre skulle det bli. 2:35 som sämst var tanken, men jag stannade på 2:39 på något vis som jag inte själv kunde förstå. Pass av den här digniteten bör inte springas ensam var den enda tanken jag hade i huvudet eftersom man måste peppa varandra då farten är så pass hög. Man måste liksom driva på varandra. Dessutom var jag stressad och hade inte riktigt kläm på riktfarten per 100m som jag annars brukar ha stenkoll på när jag kör banpass. Det är då lätt att korrigera upp eller ner farten och man får snabbt en känsla för hur fort det ska gå. Vidare en sexhundring och jag tappade “bara” 3s här och var rejält trött ändå. 400 och 200m var de enda iterationerna idag som faktiskt hamnade inom målfarten och det kändes förstås bra.
Nu när jag har skrivit ner hela passet och fått reflektera lite känns det faktiskt lite lättare. Jag skickade besviket tiderna till tränaren som snabbt svarade att jag borde veta att sådana här pass är mycket lättare att köra i grupp och att det ändå var bra jobbat. Får väl lita på det då…även om det är surt, speciellt på tusingen där jag verkligen skulle ha sprungit fortare. Jag blev liksom förvånad att det var dags att springa fort. Jaja, välförtjänt extravila imorgon och så ett lugnt långpass på söndag så ska det nog kännas lite lättare. Trots allt en lättare vecka med mindre pass. Nästa vecka blir 2008 års säsongs sista hårda vecka med tre kvalitetspass på schemat…pust. Det bjuds på långa + korta intervaller och sedan en mustig snabbdistans. Roligt? Japp!
