omnipotent.se

Liten krönika möter framtidens sköte samt lite löpning…

Det blir inte mer träning i år. Det har förkylningen bestämt. Egentligen är jag mestadels frisk nu, men jag har startat mitt nyårslöfte lite i förväg och jag citerar från träningsdagbokens “Mål för 2008″: Hålla mig skadefri och frisk under hela säsongen, när det gäller skador kopplade till överträning – lyssna på kroppen och du: ingen tjuvträning vid förkylning!
Således vila och psykisk träning. Jo, psykisk träning blir det när jag är förkyld och inte “får” springa. Jag sitter och tjurar och surar och gnäller över uteblivna mil. Trots en julstök och annat har det blivit 91,2km under december och jag hade ju hoppats på att få logga drygt 100, men som sagt; psykisk träning istället. Jag har haft en stillsam månad löpmässigt med lugna veckor utan speciellt mycket mängd. Jag fick lite varningar i min vänstra vadmuskel och tog den på allvar. Det fungerade utmärkt men har ju gjort att den mängdökning jag ville ha uteblev. Det är inte mycket att göra, och föresten förkylningar i samband med flygning och ett snorigt syskonbarn är ju nästan obligatoriskt. Hur som helst kör jag med huskurer av olika slag samt försöker sova länge. Det sistnämnda fungerar inte så bra tycker jag. Speciellt eftersom jag ska jobba 3 nätter nu.

Jaha, och nu är det snart ett nytt år. Jag inleder det nya året på mitt arbete. Det gör inte så mycket och det är ju hyggligt bra betalt…men… Veronica fyller ju år på nyårsdagen och när jag kommer hem för att sova efter nattskiftet går hon till sitt extrajobb hela dagen. Vilken födelsedag! Jag har köpt en jävligt bra födelsedagspresent, men som vanligt var jag ute i sista sekunden och kunde inte bestämma mig så hon får den inte förrän förhoppningsvis på onsdag. Jag intalar mig själv att presenten är så bra att hon glömmer den sidan av mig som är disträ och det-ordnar-sig-alltid-till-slut, som inte såg till att ordna presenten i god tid innan julledigheten. Jag vet att den är så bra. Eller är den det?

Jag har haft ett bra 2007. Jag inledde året i Jönköping med att ta examen och få utmärkelsen Årets Hälsoit 2007. Jag var jävligt värd det! Sedan flyttade vi till skåne och Lund och jag började mitt första arbete som sjuksköterska. Jag jobbade och slet hela våren och tog upp löpträningen igen. Som vanligt blev jag besatt av träningen och planerade om ungefär hela mitt liv efter löpning. Vi firade valborg här i Lund med en hejdundrande fest som nästan rev huset vi bor i. Vips var det sommar och jag förlängde mitt jobbvikariat. Sen kom regnet. Det blev semester och jag ville inte börja arbeta igen. Jag sökte annat jobb och fick erbjudande om två stycken. Jag ville helt plötsligt stanna kvar på samma jobb och gick tillbaks efter semestern. Det slutade regna och jag sprang min första halvmara. Det var roligt men jobbigt och uppladdningen var inte så bra. Sedan kom hösten med buller och bång och jag sprang vidare. Yddingeloppet blev säsongsavslutning och det var underbart. Jag vilade lite och utan att jag förstod det var det november som aldrig tycks ta slut. Jag fick en fast anställning på avdelningen och jag åkte till England med Veronica. Engelsk jul är svullen och våt men trevlig. Jag blev förkyld och nu väntar några nattskift för att kliva över gränsen mellan 2008 och 2009.

Någon ville veta vad framtiden bär i sitt sköte. Det vet man som bekant inte. Jag har flera bra idéer, som alltid. Jag tror att jag har gjort en ganska bra karta som borde hjälpa mig att hitta rätt under året. En karta innehåller förstås alltid olika vägar till samma mål och det är svårt att veta vilket håll man kommer att svänga när man väl kommer fram till korsningen. Som tur är har jag kartan och den ljuger nästan aldrig. Mitt lokalsinne är dock bedrövligt och det smittar tyvärr av sig på kartläsningen på något märkligt sätt så att jag helt enkelt tror att jag är någonstans på kartan när jag i själva verket är på något annat ställe. Kartan är alltså inte allt. Kompass kan jag inte tyda men jag har Veronica. Hon kan förstås inte välja hur jag ska göra med saker och ting, men det finurliga är att jag kan presentera ett vägval för henne och sedan läsa av henne. Det låter kanske konstigt men när jag känner hur hon, liksom kompassens nål, pekar åt ett väderstreck så blir det i alla fall lite lättare.

Så störigt det är att inte få en enda ledtråd om framtiden, men det är ju så det ska vara eller hur? Inte alls självklart och färdigt, som det förflutna som ju redan hänt. Det är därför som “nyår” är så speciellt. Man har ganska många idéer som passar in under “nästa år” och så måste det få vara. Det är ett behagligt sätt att putta jobbiga saker lite längre ifrån sig och köpa sig själv mer tid, men det är även sätt att verkligen få saker att förändras. När man bara har kommit över nyårsgränsen kan man ta ett djupt andetag och bara dyka i, så att säga. När man på hösten säger att någonting ska bli gjort innan jul finner man sig oftast stå villrådig och besviken i slutet av december. Det beror på att man redan från början inte har sett sig själv göra alla de där sakerna, som man ju gör när man tänker på sitt -nästa år ska jag. Visst, säger någon, men alla löften som bryts under det nya året då, vi skjuter ju bara ifrån oss hela tiden, det blir ju INGET gjort på det sättet. Säkert är det så, men det är inte uppfyllandet av löften som “nyår” handlar om utan känslan av att livet alltid bjuder på en andra chans. En chans att få se en gnutta av framtiden i form av ett - nästa år ska jag!

Så, Gott Nytt År, fyllt av löften och önskningar! Må i alla fall några bli uppfyllda i tid!

Det är svårt att vara ödmjuk när…

Julen knackar på men där är ingen hemma? Vi är hemkomna från England och jag är förkyld. Det är en sådan däringa ruskig förkylning som har olika stadier av jävlighet. Lite snorig går över till mycket snorig för att följas upp av feberliknande yrsel och rinnande ögon. Därefter blev jag lite lomhörd och mer snorig och nu hostar jag. Imorgon ska jag börja jobba igen, och bara jag känner mig lite piggare så ska jag springa en runda också. Jag tvivlar på löpningen dock. Det känns surt. Som sig bör är jag tjurig och butter när jag skall tillbaks till arbetet och vill helst inte vara med. Veronica säger att jag alltid, så fort jag blir ledig, börjar fundera på att göra något annat i arbetsväg men att jag efter några dagar känner mig rätt nöjd med min tillvaro i alla fall. Jag har fått en så kallad “tillsvidareanställning” nu. Det kändes roligt och glädjande! Det är framförallt tryggt att ha. Usch jag kan inte koncentrera mig ikväll. Det finns massor av saker att skriva, men inte just nu…

Suck

Pack!

En hel massa höst.

Inte blir det någon vinter…det är skönt. Jag gillar vinter, men inte skånsk vinter. Skånsk vinter innebär inte snö och knarrig kyla. Skånsk vinter innebär slask, blåst, regn och jävelskap. Jag är beredd, men längtar icke kan man säga. Än så länge går det alltså bra. När jag bodde i norrland så visste man ändå. Snön kommer. Det blir kallt…och mörkt, men ljust i snön. Här i skåne är det mörkt och osäkert. I norrland tröttnade man på snö och kyla och vinter, och då var det tre månader kvar av den. Här i skåne är jag bara trött, och det är minst tre månader innan det blir ljust igen. Vart vill jag komma med allt detta undrar någon? Jag vet egentligen inte. Mitt vemod vänder sig inte enbart mot vädret utan mer mot november, men vänta lite, det är ju faktiskt lucia i skrivande stund och då är det otvivelaktigt december. Både ja och nej. November är mer ett state-of-mind än en månad tycker jag. November har liksom aldrig riktigt släppt greppet om mig, och gjort plats för december – månaden som ju ska avsluta året, månaden som har chansen att bjuda på en hejdundrande avslutning, månaden som ÄR något. Hur som helst, december för vissa, november för mig.

Jag är ju en change-o-holic. Beroende av förändring. Riva ner och bygga upp. Aldrig vara nöjd? Framåt, framåt, aldrig stanna av, aldrig se upp, bara ta nya vägar. Jag har lärt mig att kupera mina skov den senaste tiden. Vet på något sätt att det går över snart. Jag överväger, skriver ner, funderar och informerar sedan min omgivning om det tvivel jag har. Sedan tystnar jag, deppar en stund och avslutar med ett leende och ett ryck på axlarna. Det där senaste jag har lagt mig till med ganska nyligt och det är liksom mitt antabus eller mitt säkerhetsbälte om man så vill. Jag ler och rycker på axlarna. En signal för att visa att jag är glad och NÖJD, en signal för att stänga dörren men ändå coolt och bekvämt – jag kan om jag vill, men jag vill inte. Veronica är med mig hela tiden, och det är förbannat skönt. Jag vilar mig mot henne, hon lyssnar tålmodigt, nickar, kramar, ger mig klistermärken föreställande fötter så att jag bara kan dansa med en stund.

Det är kryptiskt men ganska vackert eller hur? Det är nog lättare att läsa mellan raderna än att få tvivlet rätt i ansiktet eller hur?

Jag jobbade natt och gick av imorse. Jag somnade gott och tänkte mig att vakna sådär runt 13.00 för att kunna sova på kvällen. Det gick inte så bra. Jag vaknade 15.30 och nu är jag inte så trött… Ptja, jag får försöka kanske?

Mung!