Posted on Nov 19, 2007 under omnipotent |
Jag har aldrig gillat november. Smaka på ordet, november, det känns inte så roligt eller hur? Det är inte så roligt heller. I skåne där jag bor, regnar det mest hela tiden i november. Det spelar inte så stor roll vilket väder det är, november lyckas förstöra även de få soliga dagarna med sitt dystra utseende och sin trista attityd. Av någon anledning är jag ledig rätt så mycket under årets november. Det är kasst. Nästa november ska jag jobba mer än någonsin. Det enda som händer när jag är ledig och det är november och trist, är att jag sitter hemma och muttrar för mig själv. Jag kikar lite, förlåt mycket, på serier. Jag följer The Unit, Traveler, The Shield, Scrubs, Dexter och Entourage för närvarande. Det tar sin tid men lik förbaskat finns november kvar när jag kryper ur lägenheten för lite enstaka arbetspass.
Jag är förkyld, har fått någon slags bronkitliknande känsla i bröstet. Det gör att jag inte kan springa. När jag inte springer blir det mer tid till att plöja igenom DVD-boxar med serier. När jag gör det försvinner dagarna och det är mest mörkt hela tiden. Jag får alltså inte så mycket friskluft just nu. Kanske kan jag springa imorgon… Klockan är redan runt 12. November suger.
Dick!
Posted on Nov 12, 2007 under omnipotent |
Jag har jobbat natt hela helgen. Det är konstigt att ett så stort sjukhus som USiL kan kännas så otroligt öde och tomt. Hela området känns övergivet, precis som att någon tryckt på en knapp och liksom stängt av verksamheten inom loppet av några sekunder. När jag går genom portarna är klockan ungefär 20.30. Det tar då ungefär 12 minuter innan jag är uppe på avdelningen. På min väg mot omklädningsrummet möter jag människor som lätt går att dela in i olika kategorier. Det är anhöriga som är på väg hem, personal som också skall jobba natt samt personal som går hem. Man ser skillnaden ganska tydligt. Jag ser inte ut som någon av dem tror jag. De anhöriga som lämnar sjukhuset har inte den där bestämda gångstilen mot den cykel, bil eller buss som skall ta dem hem efter en lång dag, nej de är på något sätt mer vilsna och uttryckslösa. De har en blick som inte innehåller de tusentals intryck och känslor man får varje dag på ett sjukhus.
De människor som tillhör kvällspersonalen har ett distinkt utseende som är detsamma men ändå väldigt olika. Rosiga men ibland bleka kinder. Ett par ögon som bara vill se utsidan av sjukhusets väggar. En mun vars röst vill men inte kan berätta. Ben som gått otaliga meter men som beslutsamt går den sista vandringen emot hemmets tv-soffa där raggsockar dras på och fjärrkontrollen räddar dem från tankarna… Så är det slutligen vi kvar. Vi som ska vara vakna många timmar till. Vi som ska vaka över livets början, mitten och slut. Vi som är nattsömnens beskyddare och smärtans bane går med bestämda steg nedför trapporna till “Nedre Kulvert” där extra koftor dras på, väskor med böcker och korsord slängs över axlarna innan vi möts i hisshallen för resan upp igenom blocket. Vi säger sällan någonting. Vi vet ändå. Någon nickar eller hejar kort. Jag tar ett djupt andetag och möter sedan de trötta men oftast nöjda blickarna från Dem Som Får Gå Hem.
Jag vet inte när det händer men knappen trycks på ännu en gång. När jag kommer ut från den sista salen och hör tonerna från larmet på ytterdörren i personalrummet börjar det. Det startar ett kort God Morgon men växer sedan till mhm och okej och jaha’s för att utvecklas till klingande kaffekoppar, knapprande tangentbord och rasslande nyckelknippor. Lamporna tänds och helt plötsligt står jag i entrén som förvandlats till ett tivoliliknande kaos med röda ögon, gäspningar och snabba steg. Jag drar ett djupt andetag och vill nästan gömma mig under något. Skyndsamt tar jag mig hemåt för att fly undan larmet och in i sovrummet, under täcket…pust.
Det är skönt att vara vaken igen.
Däck!
Posted on Nov 06, 2007 under omnipotent |
Hej.
Det stör mig att det dröjer mellan inläggen. Det är ju så jäkla roligt att skriva, det tycker jag verkligen. Jag njuter varje gång jag publicerar för oftast är det så skönt att få ur sig lite av insidan på det oskyldiga sätt som det bloggandet är. Oskyldigt på det sättet att jag slipper stå till svars för känslorna. Faktiskt. Det är väldigt sällan, men har hänt, som någon säger “du det där du skrev…” och det är väl det som är skönt. Jag har kommit över frågan huruvida någon läser eller inte. Det är enklare än att skriva dagbok och lämna på någon annan offentlig plats. Då är det ju helt plötsligt lite förbjudet att läsa. Det här är som att köpa mjölk eller gå och bajsa eller något annat nödvändigt och vardagligt. När man kommer till den insikten känns det först tomt och trist, men sedan ganska så skönt. Det dåliga samvetet försvinner och förvandlas till kreativitet och en vilja att faktiskt berätta om saker och ting. Tyvärr är ju den här bloggen rätt så innehållslös och tom emellanåt, eller kanske alltid, och då får jag lite prestationsångest i alla fall, oavsett respons. På något sätt vill jag ju att det som publiceras ändå blir bra…för mig. Återkommande teman har jag helt gett upp. Listor ligger inte för mig och gnäll har jag egentligen inte så mycket nuförtiden. Jag har liksom blivit tillfreds med min cyniska och elaka sida. Det gör inte att jag stör mig mindre på företeelser i livet men jag hanterar dem direkt istället. Jag har försökt mig på att kommentera min träning lite här och där, men allvarligt talat det är jävligt tråkigt. Jag har ett sjukt detaljerat excelark där jag för in varje slag mitt hjärta slår under ett träningspass, nog är nog.
Jag tror att jag jobbar natt inatt… Jag har en känsla av att det är något jag glömt. Jag får ringa till jobbet innan jag lägger mig och vilar. Jobbet ja, det känns bra. Jag trivs med det mesta och de flesta. Jag har en hel del dagar med schemalagt ansvarsområde just nu och det är roligt. Jag är inblandad i ett par områden och jag funderar på ytterligare engagemang men jag tvekar lite. Jag vill inte ta på mig för mycket saker även om det är roligt. Hur som helst hoppas jag även på att komma in på en kurs i Malmö som jag sökt tillsammans med en kollega. Det är en kurs på kvartsfart så det kräver inte så mycket av mig.
Jag ska äta lite nu…löpningen får vänta lite till. Dessutom är det dags att ta tag i serietittandet så här på eftermiddagen.
Hunk!
