omnipotent.se

Regn och lokaltrafikens egna fundamentalister.

Det regnar. Det regnar varje dag och varje minut känns det som. Dessutom blåser det en hel del. Regn och blåst är en mycket dålig väderkombination och skapar kylig hud och våta kläder. När man skall cykla till sitt arbete och det regnar och blåser (nämnde jag att det var motvind också?) känns livet inte riktigt så kul som det brukar. Jag har jobbat natt i helgen igen, så då slapp jag cykla i regnet utan fick skjuts av snäll flickvän och snäll lokaltrafik. Eller snäll lokaltrafik var väl en överdrift i och för sig. Det finns knappast ett mer dödslängtande släkte på denna jord, förutom ilskna fundamentalister här och där förstås, men det är knappt! Kamikazechaufförerna här i Lund har i alla fall samma inställning som busschaufförerna i Jönköping och den kan sammanfattas på följande sätt: om inte minst 1 person har trillat, någons väska susat genom hela bussen i en kurva, alla passagerare blivit bekanta med sin granne på ett intimt sätt på grund av g-krafterna, så är man inte någon riktig busschaufför.

Det är ett under att jag inte har lyckats skalla någon medpassagerare på väg hem från ett nattpass. Jag är lite sömnig efter att ha jobbat 10 timmar och vill gärna sluta ögonen i några få minuter på bussen hem, för det finns ändå ingen risk att jag somnar som de kör här, men då gäller det att man kan slingan som bussen kör för annars är det lätt att missa en skarp högersväng i 70km/h där ens huvud våldsamt kastas åt sidan. Har man fönsterplats får man liksom trycka fast huvudet mot rutan för att inte slängas genom den vid de makalösa manövrar som mannen eller kvinnan bakom ratten gör.

Jag hade kunnat fortsätta att berätta om annat busschaufförbeteende men det blir bara pinsamt…

Hur som helst blir man jävligt asocial när man jobbar natt och dessutom tränar en del varje vecka. Det gör inte så mycket, det är skönt att vara lite mosig i skallen efter att man vaknat sisådär runt halv fyra. Sedan någon slags frukost, vänta någon timme och så ut i löpspåret, stretcha, äta och tillbaks till jobbet. Jaja, nu blir det inte någon nattjobb på några veckor, jag toppar nattlistan på jobbet denna månaden och behöver få komma tillbaks till livet på dagen igen. 2 pass nästa vecka och sedan är jag ledig i 9 dagar! Fördelarna med önskeschema är att man kan lägga jävligt taktiska scheman för att vara ledig i långa perioder även om man får jobba rätt hårt för det.

Och så någon kommentar om träningen? 4 pass denna vecka hade kunnat bli 5 pass med bättre planering, men det kommer väl antar jag. Min anmälan till Stockholm Marathon 2008 är skickad och betald. Jag håller på att konvertera min träningsdagbok från pappersform till excelform. Det tar tid men blir mycket mer överskådligt. Nästa vecka blir hård och fylld av tempo. Det var allt!

 Blänk!

Nattens bubbelmage

Jag jobbar rätt mycket natt under en period nu. Det är både skönt, och inte så skönt. Det bästa med att jobba natt är att jag slipper allt spring, tjat, telefoner som ringer osv. Jag fokuserar på att se till så att alla sover gott och har det bra, inget annat. Det sämsta är att min mage bubblar på nätterna. Jag är rätt så fisig i kistan när klockan närmar sig 03.00 och om det är massor att göra så finns det liksom inte tid att springa till toaletten för att blåsa ur några liter luft. Alltså får jag hålla sfinktrarna stängda och jobba på. Det som händer då är att gasen samlas i tarmarna under natten och när jag väl får chansen att sätta mig en stund på toaletten så hjälper inga bajsbromsare i stolen då de ändå bara skulle blåsa bort av luftdraget. Det är tur att det finns en personaltoalett som ligger lite mer avsides där ingen på utsidan hör mig. Hur som helst är det skönt med lite nattjobb under en period. Dessutom ger det många timmar och då behöver man inte jobba så mycket resten av schemaperioden utan kan vara ledig ett par dagar extra här och där.

Annars är allting frid och fröjd här i Lund, vi åker till Bryssel om två veckor och det blir såklart kanonkul! Jag jobbar så mycket att när jag helt plötsligt öppnar ögonen och inser att det gått flera månader sedan jag träffade mina syskon så saknar jag dem massor! Min gudson (jajjabullar jag är stolt Gudfar), växer så det knakar och jag får väldigt sällan chansen att träffa honom (de bor i England) så egentligen är en futtig helg alldeles för kort, men jag får snällt acceptera läget antar jag. Arbetsmarknaden i England, eller snarare klimatet för min yrkeskategori, är inte speciellt bra och eftersom Veronica pluggar är en flytt utomlands inte aktuell just nu i alla fall.

Även om man jobbar natt måste man träna. Allmänstyrka på schemat idag, hurra…eh..suck!

Däng!

Höstblåst och böcker.

Det är höst i skåne. Det blåser, regnar och går inte att klä sig på något sätt för att hålla sig varm och torr. Jag har bestämt mig för att den kommande vintern (ungefär likadant väder som nu, fast kallare) skall bemötas med en skaljacka och innanför denna blir det lager-på-lager. Jag är kraftig motståndare till allt var bylsig och otymplig vinterjacka heter och dessutom är det ju väldigt praktiskt med en skaljacka som man kan använda under hösten också. Det är dyrt med sådana plagg och finns heller inte så många som jag tycker ser bra ut och som inte heller är utrustade med ishackor, krokar-och-öglor, tvåhundra olika typer av remmar och snören samt fickor i storlek från frimärke till icapåse. Jag antar att alla präktiga friluftsmänniskor har användning för alla de där sakerna och de gnisslar säkert tänder när en sådan som jag också vill ha en “friluftsjacka”. Det glädjer mig att Haglöfs har en koncept som kallas för LIM; less is more, och vars plagg inte har alla de där onödiga sakerna utan är ett klädesplagg med ett lite mer avskalat fokus. Imorgon skall jag åka ner på stan och kika på dessa jackor så får vi se.

Som sig bör under höstens månader så blir det en del innetid på lediga stunder och jag försöker förkovra mig inom idrotts/träningsfysiologi. Det finns ett amerikanskt förlag som heter Human Kinetics som publicerar ohyggliga mängder böcker inom området men även inom tex nutrition och coaching. Det är fantastiskt vad amerikanska forskare producerar i form av litteratur. Herregud det skrivs böcker om ALLT vad gäller träning, och i mitt fall löpning. Det finns inte bara många böcker att välja på, de är tjocka som biblar och kostar väldigt lite pengar. Mitt senaste köp är Lore of Running som anses vara ett slags referensverk inom löpning. 220 riksdaler för 944 sidor är ju nästan löjligt billigt.

Och vad gäller träningen så har jag börjat öka takten igen så sakteliga. Det blir två veckors basträning med ökad mängd och detta följs upp av 3 veckors stenhård träning med dubbla kvalitetspass varje vecka. Sista veckan blir det förstås lite mindre och sedan avslutas säsongen med ett hejdundrande lopp i Torup. Hoppas att kroppen håller ihop…

Dank!

Aktiv återhämtning.

Uttrycket används minsann en hel del inom löpningen och avser den lätt-lätta träning man genomför dagarna efter en uttömmande tävling för att snabba på återhämtningen. I måndags var det min tur men det blev inte riktigt som jag hade tänkt mig.

När klockan ringde 05.00 på måndagens morgon kändes det som att jag hade blivit överkörd av en ångvält. Mina lårmuskler värkte och jag suckade tungt innan jag klev ur sängen. Varför så tidigt undrar någon? Jo, varje år åker vår avdelning iväg på “internat” i två dagar för att förkovra sig inom området, utarbeta kloka strategier samt äta och dricka gott. Detta år åkte vi till Bornholm. Först tåg till Ystad och sedan någon slags väldigt snabb båt över till Bornholm. En trevlig idé att åka till denna vackra ö kan tyckas, men det skulle visa sig att delar av resan skulle falla under kategorin “roligast efteråt”.

För det första; regnet fullkomligt öste ner. För det andra; det hade bestämts att vi skulle cykla inte mindre än 25km till hotellet. Jag hoppades in i det sista att själva cyklandet skulle ställas in. Inte så mycket för att mina ben gjorde ont utan för att med detta väder skulle det inte bli någon söndagstur tillsammans med trevliga arbetskamrater. Cykelturen ställdes inte in. Vi hämtade ut våra cyklar som faktiskt var rätt så fina, hoppade på och jag upptäckte genast att styret var löst. Jag och några till fick således vända och få styret fastskruvat ordentligt. Vad som sedan följde var en 25 kilometer lång cykeltur i ösande regn och enormt kuperad terräng. Efter ungefär 10 minuter var jag genomblöt. Det var inte så mycket regnets fel utan att jag tyvärr inte äger så jättebra regnkläder och att jag för dagen hade valt somriga tygskor. Nåja, det hade inte spelat någon roll vilka kläder jag hade haft på mig då jag har kollegor som hade gummistövlar och ändå var drypande våta vid ankomsten till “Hotell Romantik”. Jag gladde mig över att jag i alla fall, tillsammans med tre kollegor, kommit först fram (man ska tävla när man kan tävla..). Sedan förflöt dagarna två med en hel del kul. Vackert väder fick vi på måndagskvällen och en hel del lärorika föreläsningar.

Tisdagen var en muskulär katastrof efter den hutlösa cykelturen dagen innan. Jag fick uppmuntrande ord från mina kollegor som imponerades över min tapperhet och det är ju alltid trevligt. Hur som helst var det skönt att komma hem och få vila benen i sin egen säng igen. Nu väntar en helg av nattjobb och det är på sätt och vis lite skönt. Jag har turen att få jobba med enormt duktiga sköterskor alla passen och då gör det inte så mycket att vi just nu har en belastning som får gallärslavar och dvärgar i saltgruvor att blekna. Eller, kanske inte riktigt så illa men ändå…

Träningsmässigt är detta en lugn vecka och jag smög igång löpningen igen under gårdagen. På söndag tänkte jag mjuka upp mig ordentligt med en lång skogsrunda ute i Torup strax utanför Malmö. Dels för att det är underbart att springa på skogsvägar i bokskog och dels för att jag vill testa på banan där Yddingeloppet går den 28 oktober där jag tänkte avsluta säsongen. 12km är en bekväm distans och det borde finnas en hel del snabba löpare att hänga på eftersom det är säsongsfinal i “Skånes Grand Prix” för långlopp. Jag sitter och försöker komponera ihop ett 6 veckor långt träningsschema att följa fram till tävlingen och det är minsann inte lätt i detta läge. Uppbyggnadsfas är ju inte att tänka på under så kort tid. Att köra stenhård kvalitet för att skapa snabba ben är ganska riskabel och kan ge otrevliga skador, men jag vill heller inte bara slappa och löpa lugnt under kommande veckor. Vi får se…

 Kluck!

I mål!

Ja inte fanken blev det en tid under 1:50 idag, men väl i närheten. Runt 1:54 stannade klockan på, och jag måste vara nöjd. Under ungefär 17 av de totalt 21 kilometrarna löpte undertecknad i total ensamhet med undantag för några funktionärer här och där. Jag hade en klunga av löpare ett par hundra meter framför mig och en klunga bakom mig som jag inte längre såg efter 4-5km. Där fanns en enda löpare bakom mig, en tjej som pinkade i ett dike efter ungefär 3km och hon var sedan ungefär 200m bakom mig fram till 17km då hon sprang förbi. Vi hade sedan sällskap in i mål. Hur som helst är det jävligt tråkigt att löpa när man endast har vägen som sällskap. På träning går det an, men fan inte när det är tävling och man vill köra lite extra hårt! Trist med andra ord! Ingen draghjälp och ingen att småprata med mellan 10 och 15km när det bara är tråkigt. Den där sköna känslan kom aldrig idag och ÄNDÅ sprang jag på en för mig väldigt bra debuttid på halvmaran. Ändå är eftersmaken lite bitter trots att jag borde vara sprudlande glad. Att springa ett lopp helt ensam på denna tid på en okänd bana utan att veta någon banprofil är bra jobbat måste jag säga. Speciellt med tanke på min relativt korta förberedelse och mitt blygsamma antal tränade kilometrar. Slutligen hade jag kunnat spurta mycket bättre idag. Jag planerade att dra på när jag skymtade 20km-skylten (alltså typ 1½ km från mål) men den kom aldrig så när jag började öka farten var det inte så långt kvar. Det var synd, men jag sprang i alla fall ifrån ett par trötta själar. Nu är benen ganska möra och jag ska äta lunch och sedan kolla på film resten av dagen.

Bang!

Ungefär 12 timmar kvar!

Japp, nu är det bara runt 12 timmar kvar till start för Veberödsrundan anno 2007. 11.00 imorgon löper jag iväg. SMHI visar från regn till växlande molnighet under morgondagen så jag hoppas på det senare. Det kommer inte att bli några temperaturer som stör mig varken varmt eller kallt och om det skulle regna så får jag väl springa lite fortare så jag håller värmen. Hur som helst, håll tummarna för en bra tid!

Well, det var nog allt. Hade inte mer att bjuda på.

Plock!

Tomhet och samlade kilometer!

Yes, äntligen en titel att vara stolt över, och som dessutom har någon slags substans och faktiskt en stark inneboende ärlighet och sanning!

Jag har precis sprungit mitt sista pass i förberedelserna för halvmaran på söndag. Jag räknade ihop mina pass och stannade på blygsamma 375 löpta kilometer på ungefär 5 månader, då jag började dokumentera min löpning. Jag har inte inkluderat en del av kvalitetspassen då jag till exempel har sprungit en massa intervaller eller backlöpning under en utsatt tid mest för att jag inte har exakta distanser. Därmed finns det alltså en hel del “oräknade” kilometrar som i vilket fall som helst är lagrade i mina ben samt i ordform som: “Fyy fan så tungt det var idag” eller liknande. Jag har avstått från några pass vid två tillfällen under dessa fem månader. Båda gångerna hade jag begynnande förkylningar som jag faktiskt lyckades kväva genom bra mat, sömn samt att avstå från träning. Och på tal om sömn… Under våren har min sömnkvalitet varit varierande i perioder, mest beroende på mitt arbete och den stress och press man utsätts för som ny sjuksköterska på en sådan arbetsplats som min är. Att jag med tanke på det inte har varit sjuk oftare känner jag mig enormt tacksam för. Hur som helst, nu är det färdigt och det blir inte fler förberedelser annat än lite extra sömn och vila fram till söndag. Som bekant är jag lite osäker på formen men det visar ju sig utan tvekan under loppet. Jag hoppas att kunna springa i mål på runt 1:45-1:50 och det kan nog gå om jag har en bra dag, lite draghjälp och ett par portioner vilja. Hur som helst blir det nya tag redan nästa vecka då jag ska börja komponera träningsschemat för höstens vedermödor. Jag har hittat ett trevligt skånskt lopp jag ska springa (Yddingeloppet, 12km, 28 obtober) och hoppas på ett riktigt trevligt höstlopp. Dessutom får jag chansen att plåga mig själv lite extra under förberedelserna eftersom det är ett kortare lopp. Därmed mer kvalitetsträning, mer svett och mer smärta när jag kämpar borta i St. Hans backar här i Lund.

Hur var det med den där tomheten då? Njea, det blev inte mycket av med den. Jag har ju redan börjat tänka ut nästa mål så jag antar att tomheten kan krypa upp i sitt rövhål och försvinna tills vidare. Det verkar som att den här bloggen går från klagomur till fokuserad på min löpning. Ingen orkar läsa om löpning hur mycket som helst men däremot kan man skriva om det på ett väldigt långdraget sätt. Lika monotont som löpningen själv kan vara, precis så kommer bloggen att bli. Så stäng din webbläsare och stick ut och spring med dig!

Plong!

Ytbehandling och flextimmar!

Hej kamrater!

Jag har ju samlat på mig en hel del så kallade flextimmar på mitt arbete. Så fort jag är på mitt arbete lite tidigare eller stannar lite senare så räknas minuterna in på mitt konto och jag kan sedan använda dessa när jag vill komma någon timme senare eller liknande. Det är praktiskt för Region Skåne eftersom det aldrig blir någon riktig övertid som kostar massor av pengar utan bara futtiga minuter som man väldigt sällan kan plocka ut eftersom man “måste anpassa sin flexledighet efter verksamhetens behov” som det heter. Hur som helst har jag 19 timmar plus på mitt konto. Jag vill inte påstå att jag sparar frenetiskt mycket, utan jag hjälper snarare till lite extra här och där och minuterna blir snabbt till timmar. Med ett våldsamt dåligt samvete, för det har jag ganska ofta, vågade jag mig på att be om flexledigt idag. Det blev snabbt beviljat då vi var bemannade över gränsen idag. Jag ringde och dubbelkollade idag på morgonen och mitt OK kvarstod. Alltså är jag ledig idag och det kostar mig inget annat än att det dras ett gäng timmar från mitt flexkonto. Kanon!

I eftermiddag kommer det några ytbehandlingsgubbar hem till oss. De ska behandla vår balkong med något… Jag har ingen aning om vad, men vi har snällt tömt hela balkongen på saker. De står numera inne på vår toalett… Det finns inte mycket mer att säga om det. Dagens höjdpunkt kanske?

Nä fanken det blev långsamt det här.  Veberödsrundan närmar sig och jag har lämpligt nog fått en irriterande hosta. Jag och Veronica cyklade hem till en av mina kollegor häromdagen och på grund av mitt fantastiska lokalsinne, kombinerat med Lunds smidiga cykelstigssystem så hamnade vi rätt så fel ett par gånger och blev därmed både svettiga och kalla. Hosta – som brev på posten efter det. Jag hoppas att det släpper till söndag och fortsätter att vila denna veckan som planerat. Ett enda ruska-på-benen-pass blir det och det tar jag imorgon om allt känns ok. Annars är allt förberett. Jag har fixat ett tjusigt armband där min pace för varje kilometer finns utskriven. Det är alltså ett armband med en tabell över tiderna jag skall ha vid varje kilometermarkering för att komma i mål på min måltid. Mycket praktiskt! Jag har kapat ett par minuter och kan sedan diffa upp till en minut vid varje 5km och fortfarande komma i mål på en tid som jag kan vara nöjd över. Jag vill självklart pressa mig lite extra när det nu äntligen är dags men ändå inte springa in i någon vägg. På den tiden jag gick i skolan var jag en jäkel på att härda ut i tuffa lopp och jag tror att lite av den viljan fortfarande finns kvar. Återstår att se. Det värsta är egentligen inte nervositeten för att inte klara min måltid, utan för vad jag ska göra sedan. Jag har tränat massor under våren och sommaren och jag har svurit i St. Hans backar där jag har plågat mina ben och lungor under långa backpass, jag har gnällt över skavsår i ljumskar och på tår efter långpass på den skånska landsbygden i gassande sol och jag har häpnat över hur trött man kan bli efter ett pass med långa intervaller. Snart är allting över. Jag har nått det mål jag satte upp för ett drygt halvår sedan och lite därtill. Jag har noterat ett nytt personbästa på bland annat 5km, och detta “bara” på träning! Jag har ännu inte bestämt vad jag ska hitta på under hösten men till att börja med blir det lugn och ro i någon vecka och sedan lite slölöpning under någon vecka till. Sedan har jag två alternativ: 1) Vrida upp tempot och springa ett 10km-lopp i slutet av oktober. 2) Starta mängdträningen för nästa säsong.  Vi får se hur det blir…

Jag vet inte riktigt vad jag ska hitta på under min oplanerade lediga dag. Jag har köpt mig en ny löparjacka och den ska jag hämta ut på willys paketutlämning, men sedan är det inte mycket mer. Det får bli en kopp kaffe och lite gitarrspel…

Plopp!

Huller om buller…

…säger jag inte alltför ofta nuförtiden. Jag hörde det roliga uttrycket senast för en stund sedan då jag lyssnade på P3 Rock under en disksession. Det var mellan två låtar: P3 Rock – Huller om buller, haha! Nämnd radiokanal är för övrigt ett trevligt inslag i vardagen måste jag säga, men ärligt talat var det de minst löjliga jag kunde komma på som titel, (läs föregående inlägg).

Förra helgens kalasande i Jönköping blev som vanligt storslaget och intensivt. Det var roligt att träffa gamla vänner från studietiden, men allvarligt talat kändes det lite blekt på slutet. Ens examen avslutade obönhörligt en fantastiskt rolig epok och stängde samtidigt dörren för någon form av återinträde i densamma. Hur som helst var det min sista semesterhelg och när jag öppnade ögonen på måndagens morgon var det med fasa och förskräckelse. Var det redan över? Blev det inte mer semester än så här? Ptja, det kändes egentligen inte mycket annorlunda än andra måndagsmorgnar. Det hade blivit kallare än förut då jag halvsned i sinnet cyklade mot hospitalet, och den sedvanliga motvinden bjöd upp till kamp med mer än bara motstånd. Det fanns en kyla och en syrlighet i luften som jag inte hade upplevt innan och den där sista högersvängen ner till “min” parkeringsplats kändes inte riktigt lika lätt som innan. Jag vill inte påstå att det var med pigga steg jag trampade fram över övergångsstället som alla struntar i, förbi den stängda glassvagnen, in genom portarna, kryssa mellan städmaskiner och rödögda nattsystrar, röksugna patienter och lika nyvakna kollegor. Och så studsa ner för trapporna till den nedre kulverten, vänster-höger och så knappa kod och in till omklädningsrummet. Japp, alla saker fanns kvar i skåpet, peangen med två tejprullar på, namnskylt och brosch. Nya kläder dagen till ära, skynda ut i hisshallen för att det minsann lät som att det öppnades en hissdörr, inse att det förmodligen skulle bli som vanligt. Jag kommer runt hörnet och ser hissdörrarna stängas och får tillsammans med 7-8 andra människor snällt vänta på nästa. Väl uppe på avdelningen stannar jag upp och inser där och då att jag är utvilad, lugn och avstressad. Jag häller upp en kopp kaffe och traskar med mjuka steg ut till min expedition. Jag hör nattsystranas glada tillrop då de ser att jag är på plats ett par minuter tidigare än vanligt, och de kan kvickt komma igång med sin rapport gällande nattens äventyr.

Phew, veckan har förflutigt med rasande tempo. Jag har jobbat ohyggligt hårt och haft en hel del jobbiga händelser som har krävt min totala koncentration och närvaro. Vidare har jag blivit erbjuden två jobb på toppen av mitt redan ansträngda liv, men mot alla odds tackade jag nej, till min chefs stora förtjusning. Jag har mer att ge på denna avdelning och jag ger verkligen allt.

Halvmaran nästa helg närmar sig så smått och idag springer jag mitt sista “riktiga” pass. Nästa vecka blir det blott ett pass som mer är av akademisk betydelse och bara för att ruska av benen lite. Grunden är lagd och benen får vila nästintill hela veckan. Söndagen den 9 september 11.00 går så starten och jag har påbörjat den mentala uppladdningen. Jag känner att det finns ett riktigt bra lopp i mina ben och otåligt börjar jag måla upp bilden av mig själv vid start- och mållinjen. Jag ser en glad man med trötta ben och ilsket rött ansikte, drypande av svett. Jag ser en man som har tränat hårt och målmedvetet under många och långa månader. Efter detta följer en veckas lugn och ro innan jag så sakteliga inleder vinterns långa mängdträning…

Pling!