omnipotent.se

De bittra undertonernas melodi…

Inte fanken blir den här förkylningen något bättre, tvärtom känns det som. För er som inte redan vet det, så löptränar jag en del. Jag springer 3-4 gånger varje vecka olika långt och olika hårt. Jag tänkte springa st.eriksloppet 1 september och så här långt har allting gått bra. Jag ligger bra till och har inga speciella skavanker som stör. Förra veckan blev jag lite förkyld och vis av erfarenhet hoppade jag över några pass. Det är nu en vecka sedan och fortfarande är jag fylld av snor, och kryddad med hosta. När klockan ringde i morse hoppade jag upp ur sängen som ett barn på julafton för IDAG skulle jag kunna få ge mig ut och slänga av mig lite jobbigheter i löpspåret. Jag tog till och med på mig löpkläderna och tuggade i mig en frukt, precis som jag brukar innan morgonlöpning, innan jag insåg att jag faktiskt inte var frisk nog för att springa, ens en kort runda. Det är förbannat irriterande! Jag jobbar inte lika bra när jag inte får springa och blir allmänt jobbig som människa. Däremot är jag ingen idiot, jag springer inte när jag inte mår bra helt enkelt. Jag känner min kropp utomordentligt bra och riskerar ingenting.  Nåja, det kanske släpper. Jag sover bra och äter bra så det släpper förhoppningsvis. Jag ska packa löparsäcken och ta med mig till jobbet senare idag så kanske, om allt känns bra, jag kan springa den korta biten hem bara för att få känna hur det känns.

3 arbetspass kvar till semester! Mitt flexkonto innehåller en hel del timmar så jag har även ansökt om flexledigt på torsdag. Om turen, och vårdtyngden, är med mig så kanske det bara är två pass kvar! Mina semesterplaner är få men bra. Det blir såklart en hel del träning, en sväng till Köpenhamn, ett par dagar i Jönköping är inbokade och sedan har vi (jag och vera) tänkt åka runt lite i skåne.

Jag har funderat en hel del på min uppväxt de senaste dagarna. Jag förstår inte vart allt kommer ifrån, men det har liksom spelats upp filmer inuti mitt huvud, speciellt på kvällarna. Det är mest dåliga och halvdåliga minnen som dyker upp. Saker jag sagt, saker jag gjort ploppar upp som för att påminna mig om dess existens. Inte fan har jag något nytta av att påminnas om såna saker känns det som. Varför påminns jag om saker jag inte har någon lust att tänka på? Jag kan inte påstå att det är minnen som har etsat sig fast i obearbetad form, bortträngt eller outrätt, nej det är annat. Jag försöker gå igenom varje upploppat minne för sig, kanske för att de ska bli en del av mig och inte något jobbigt i periferin…jag återkommer om detta en annan dag, jag måste tänka.

Klockan går och jag ska försöka dricka en kopp kaffe och läsa lite i en av många påbörjade böcker. Och på tal om böcker, hur går det med min egen? Jo, ju mer jag funderar på mitt perfekta uppslag desto mer inser jag hur jäkla många böcker det finns skrivna om praktiskt taget det mesta. Jag undrar lite hur så många böcker kan släppas varje år? Vad är det som får folk att köpa boken? Nu blev det lite för många frågetecken…och ett DÅLIGT inlägg, förlåt, jag ska bättra mig.

Jag försöker…

…att lära mig om wordpress. Det går hyggligt. Kanske trillar det in några inlägg här av misstag framöver. Ber inte om ursäkt för detta.

Det är nu 4 arbetspass kvar till semester och jag behöver verkligen vara ledig snart. Jag har en envis förkylning som vägrar ge med sig. Träningen den här veckan har hittills bara bestått av ett ynka löppass och några cykelturer till och från jobbet. Det är minst sagt irriterande men inte så mycket att göra någonting åt. Jag kanske ger mig ut en sväng idag, men risken är bara att det blir värre så det säkraste vore att bara ta det lugnt resten av helgen, suck! Idag är den enda lediga dagen på den här helgen, och har så här långt innehållit snor och hosta, disk, plocka i lägenheten samt frukost. Veronica orkade inte vara kvar hemma utan blev rastlös och stack iväg för att handla kaffe. Hon hade en ruskig träningsvärk sedan sitt långa pass igår, men hade sprungit riktigt långt.

Vi är tidnings/postvakter åt en granne. Det har sina fördelar och sina nackdelar. De sluga tidningsbuden tror att det är fyndigt att lämna tidningen utomhus i de där hållarna som sitter oskyddade ute i loftgången hos grannen, som olyckligtvis bor längst upp och är utan loftgångstak. Det är inte fyndigt utan mest dumt. När jag nu har fått möjligheten att läsa om hur mycket eller lite de skånska kommunalpolitikerna tjänar eller om plötsliga avhopp från “Kulturhuvudstad 2014″ (den ena avhopparen hade fått ett bättre jobb!!!!), så vill jag för bövelen göra det i en torr tidning och inte i papier-maché. Fördelarna är självklart att vi får en bättre utkiksplats i vårt “afterlife”. Jag har enats med mig själv och min religiösa övertygelse men även infört vissa egna komponenter. Som detta med utkiksplats till exempel. Jag tänker mig en stor arena eller kanske en massa läktare där vi samlas ett par gånger varje dag och skrattar åt idioterna nere på jorden och alla deras märkliga idéer; det är miljöbilar, pepparspray, pensionssparande och grabbar som dopar sig för att cykla snabbare än han med gul tröja! Hur som helst, för varje bra grej jag gör för andra eller bara min omgivning (mitt yrkesval har ju bara det gett mig en plats nära de varma chipsen) ger mig en bättre plats nästa gång vi samlas. Gör jag något dåligt; vips hamnar jag bakom den feta killen med ölhjälm som vägrar sitta ner, till och med under bildandet av regering vart fjärde år. Blir det riktigt jävla illa så får jag kanske inte ens sälja korv utan får försöka dirigera trafiken “på-den-trånga-parkeringen-utan-målade-rutor”, eller cykla på träningscykeln med dynamon som driver jumbotronen, (alla vet att cykeln är placerad bakom en pelare med flit för att man inte skall kunna tjuvkika).

Ja, jag vet att det kanske är lite fånigt men det får i alla fall mig att göra bra och snälla saker för det mesta men att kanske unna mig att göra något dumt ibland, för hey ibland kan man stå ut att se lite dåligt…

Men nu då!

Det började med gustavlindqvist.blogg.se, en studie i gnäll och alkohol där vi fick läsa om “dagens ölback-och-tack” och dylika listor och bland annat en lång guide till kopiering. Ofta får jag för mig att jag måste snabba mig att rasera saker jag byggt upp och så även denna gång. Skoningslöst och utan pardon raderade jag hela bloggen men fortsatte kort därefter med en kort mellanlandning på bloggsite.se. Självfallet föll den i glömska och förvandlades till en skåneflytt. Bahnhof och Lunds stadsnät bidrog med suget efter ångestfyllda och gnälliga inlägg. Omnipotent.st blev starten på nuet. Jag ville så gärna och så mycket med livet och allvaret tog över. Det blev ganska få inlägg och inte lika gnälliga och roliga som det en gång var. Jag insåg att om jag någonsin skulle kunna ta över världen var jag tvungen att satsa. Således omnipotent.SE, och wordpress. Den enda backup som finns är de få inlägg som fortfarande finns på omnipotent.st.

Jag bjuder er nu på en smakstart med något jag faktiskt är stolt över; ett inlägg från omnipotent.st och 2007-05-14:

Jag har, efter oräkneligt antal försök, insett att det är bättre att blogga in wordpad eller liknande och sedan logga in på bloggens admin-sida och klistra in den prisbelönta texten. Jag vet inte hur många gånger jag har bloggat och tagit pauser där jag har besökt toaletten, gjort en kanna kaffe, kollat på tv, bäddat eller diskat, kommit tillbaka till datorn och knackat ner det sista som min själ kunde uppbåda för att sedan trycka på “skicka” och som svar få upp en sida som beskriver att jag minsann inte fick ta hur lång tid jag ville på mig med mitt inlägg utan snällt måste logga in igen…*andas in och…* När jag gör detta är hela texten borta och jag får börja om, (för det hjälper inte att backa med webbläsaren) något som jag såklart inte gör utan förbannar allting en stund och återgår sedan till andra aktiviteter som hör lediga dagar till, för jag bloggar bara på lediga dagar nämligen. I detta nu räknar jag orden föregående meningar och förstår att jag är oduglig på att dela upp mina känslor och tankar i prydliga stycken, PUNKT. Idag är det en ledig dag och således bloggar jag. Det kanske är 2000-talets slogan; “Jag bloggar, alltså finns jag”? Jag är föresten ledig imorgon också, något som jag är mycket nöjd över, då kanske det blir ytterligare ett inlägg här. För att återknyta och avsluta en tanke så skriver jag således i wordpad eller liknande ju för att sedan…ja Ni förstår.

Jag vet inte riktigt vad jag ska blogga om nuförtiden men när jag läser mina andra inlägg så upptäcker jag ett mönster som är lite trist. Jag har uppenbarligen tappat stinget och slutat gnälla på saker och ting. Någonting har hänt och säg inte, tänk inte ens tanken, att “jo men du jobbar ju nu och livets problem upphörde så fort studentlivets vedermödor försvann”, för kom igen; det finns massor att irritera sig på. Bara för detta klargörande vill jag inte bli någon Ronny Eriksson som mest är sur på…allt här i livet, men heller inte någon Mark Levengood som på sant muminmanér har fått för sig att det är “rooligare att ständigt vara klaaad och se liiivet som en enda stor lekplats” eller så.

Kort parentes: I och för sig är Mark Levengood förmodligen den roligaste människan i världen men jag har enats om att “skriven text är bloggad text”, på samma sätt som jag kan bli manisk under mina löpturer och ALDRIG ALDRIG gena i en kurva, så jag tänker inte radera det, förlåt Mark! Slut parentes.

Jag ska blogga om…hahaha jag kan inte, kan inte, kan inte planera den text som mina relativt snabba fingrar knapprar ner till tonerna av (byter musik för att inte tvingas erkänna vad jag lysnar på) Modest Mouse – Missed the boat. Istället har jag…utan att tänka på det lyckats tjura lite, hurra! Se så lätt det går när man bara “ger sig hän åt sin gnällgen”, och bara låter tankarna flöda fritt. Nej för helvete varför skrev jag så?! Äh, sanningen är att jag självklart ändrar i texten, men det är en ganska rolig illusion eller tanke att jag faktiskt inte skulle ha ändrat ett enda ord, bortsett från stavfel, utan låter skrivet vara skrivet eller hur?

Jag skulle vilja skriva en bok. Det verkar rätt så soft att vara författare, och inte fan kan det vara speciellt jobbigt. Wooh, jag drabbades av skrivkramp eller musarm, det är så hårt att vara författare…

Problemet är bara att komma på något att skriva om. Research tar säkert sin tid och är ju nödvändigt för att boken skall bli bra eller hur? Okej låt oss reda lite i detta. Man KAN verkligen inte skriva någon sån där bok om hur svårt man har haft det i livet eller om hur andra människor ska finna lycka och glädje i vår hårda, kalla och stressade värld! Nä det är nog en kriminalroman man ska skriva, men då är problemet bara att det finns NOG många nersupna poliser i vår litteraturflora och NOG många mer eller mindre märkliga personer (fruar, döttrar, obducenter, “knepiga kollegor”) i dessa böcker. Fan också, kanske fantasy vore något men det är samma sak där. Enough is enough!

Kanske tantsnusk? Kärlekspålar och glittrande hud har aldrig varit mitt starka område så det går nog inte heller. Dessutom hade jag varit tvungen att gömma mig bakom en pseudonym (innan hade jag råkat stava fel och skrivit PESUDONYM och det var ju inte så coolt tyckte någon så nu är det ändrat varsågod!!!) för en 24-årig tantsnuskförfattare känns inte supertufft direkt! Sedan finns det väl diverse genrer med specialområden som sitt fokus men jag kan inget om något speciellt specialområde. Fan också, vilken rävsax. Återstår gör endast “det perfekta bokuppslaget”, vilket ni säkert räknat ut att jag har kommit på. Självklart är det så. Nu kvarstår bara att vänta i en massa år tills jag faktiskt skriver den här boken, för kom igen nu så jävla lätt är det inte!!

Jag har precis kokat en ny kanna kaffe! Hej då!