Jag springer. Ibland varje dag. Ibland nästan ingenting. Inga snabba mil men väl mil.

Jag lyssnar på mina femhundra album. Ibland varje dag. Ibland nästan ingenting. Inga fantastiska toner men väl toner.

Album nr 51 är Bridge over troubled water med Simon and Garfunkel. Några rysningar här och där, men speciellt fantastiskt blir det aldrig. När kommer det där fantastiska? Jag orkar inte ens beskriva alla album som varit. Inget har knuffat mig ur sätet. Inget har fått mig att stanna. Det känns pinsamt, löjligt och fullständigt jävla superirriterande. Jag sjunger med här och där men oftast vill jag bara stänga av skräpet. The Who har verkligen försökt, tro inget annat men total lycka blir det inte. Snart är det mer Beatles, mer Rolling Stones, mer Jimi Hendrix. Kampen har bara börjat…

Det blev inget långpass runt Häckebergasjön idag. Jag stack på löshundsträning med Signe och Veronica istället. Kul men kallt! Hur som helst har jag nu både karta, kompass och ett vattentätt kartfodral. Nästa helg blir det Häckebergasjön. Det är 27km runt och tydligen väldigt vackert. Jag håller tummarna. Jag behöver något vackert i löpväg nu. Långsamt, långsamt tappar jag greppet. Skönt att våren snart är över. Sommarsvett och sand suger verkligen men våren är näst intill olidlig med sitt långsamma jävla grönskande, framsmältande och sprittande stil. Lite för bra. Jag behöver en dos september. Nåväl, det har småregnat idag. 12,5 grader. Den ultimata väderprognosen alltså. Jag har inte sprungit ännu, men jag ska. Det ser ut som att det regnar igen.

Sticker till Stockholm imorgon. En sån där försvinnande vecka igen. Jag vaknar på fredag och vips är arbetsveckan slut.

Keep on running, there’s no place like home…

Så här är det. En låt är bra om den får mig att stampa takten. Punkt slut. Alla låtar som får benen att röra på sig och sulorna att banka mot underlaget är per definition bra. Hur som helst blev det Dylan igen på plats 9. Blonde on Blonde tillhör inte stampataktenmusik men är ganska trevlig ändå.

Sen The Beatles igen på plats 11. White Album. Kneeepigt! Och det är allt jag har att säga om den skivan. Glad att den är färdig. Längtar inte tillbaka. Elvis Presley på plats 12 med albumet Sunrise. Spännande inspelningar men även en del take1, take2, take3 och så vidare…på samma låt. Inte så givande, men jag klarade mig utan att byta låt. Den stora utmaningen kom så därefter. Miles Davis med Kind Of Blue. Hemskt. Jag gillar inte jazz. Och det är allt jag har att säga om den saken. Blev det bättre på plats 13? Tvärtom. Velvet Undergrounds album “The Velvet Underground and Nico” är det värsta jag någonsin hört. NÅGONSIN! Fy fy fy fy! Jag dog lite inombords för varje låt som startade. Aldrig har The Beatles låtit så bra som när det sista oljudet från Velvet Underground tystnat och Abbey Road tagit ton.

Nu är det påsklov och då spelar jag bara The Who här hemma. Utom tävlan så att säga. Jag vet att ett helt lass The Who kommer i spellistan snart så kanske skulle jag spara mig lite. Men det spelar ingen roll. De spelas här hemma ändå. Varje dag. Och så var det redan innan de här förbannade femhundra albumen kom in i mitt liv.

Ps. Efter Abbey Road kommer Jimi. Hendrix alltså. Det känns nervöst. Det var länge sedan jag och Jimi hade något med varandra att göra. Vi hörs. Ds.

Inte blev det bättre heller. The Beach Boys album Pet Sounds från 1966 kändes inte alls fräscht när jag, i vackert vårväder, styrde kosan mot österlen under eftermiddagen. Nejnejnej. Jag klarar faktiskt inte av Mike Love överhuvudtaget utan blir ärligt talat rätt illamående av hans slemmiga röst. Men jag kämpade, och lyssnade mycket noga. För jag vet att det ofta räcker med en enda textrad som träffar rätt för att jag ska vara såld. Men icke. När så Beatles album Revolver startar med låten Taxman så blev jag löjligt glad. På väg hemåt igen skrålade jag med i Yellow Submarine och Got To Get You In My Life. Men inte är jag nära någon riktig glädje ännu. Jag hann till och med lyssna på några låtar från Dylans Highway 61 Revisited och där sjönk modet igen. Jag har svårt när jag får Dylan i för stora doser. Två, tre låtar räcker i taget, men herregud "Like a rolling stone” är grym, det måste jag erkänna. I bilen blir det riktigt, riktigt trevligt.

Imorgon räknar jag med att lyssna igenom resten av Highway 61 Revisited, Rubber Soul med Beatles igen och sedan kommer utmaningen: Marvin Gayes What’s Going On. Jag hoppas att jag klarar av det här. Glädjen är att att att AAATT sedan kommer Exile on Main Street med Stones. Jag har mina förhoppningar om vart jag befinner mig just när Happy startar…huu, det blir häftigt!

Vi hörs snart igen!

Rolling Stone, utan S, tidningen alltså, publicerade sin lista “500 greatest albums of all time” 2003. Jag minns att jag skummade igenom den något år senare men att jag inte ens våga tänka tanken. 2005 kom den som bok och nu hade man gjort lite ändringar (bra sådana) men fångade mig inte på allvar då heller. Nu har jag plötsligt blivit helt besatt av boken och har samlat kraft och mod till ett storskaligt projekt. Jag ska lyssna igenom samtliga album. Det blir hemskt och underbart på samma gång. Jag är lite osäker på hur många timmars lyssning det rör sig om men det är MÅNGA. Det värsta är att jag inte ens gillar alla album, men är det de femhundra bästa så är det. Först ut är The Beatles med sitt Sgt. Pepper’s Lonely Hearts Club Band. Det börjar så svårt så svårt så svårt. Jag är notorisk låtbytare, får aldrig vara den som väljer musik på fester eftersom jag byter låt efter trettio sekunder. Hur ska jag klara av detta? Jag frågar mig själv varför jag aldrig kan låta saker vara. Jag gillar Beatles, verkligen, men jag får svårt att inte floppa direkt. Skulle detta var det bästa albumet genom tiderna? Vem vet, jag har inte ens lyssnat igenom hela albumet. Jag vet inte riktigt när jag ska börja. Är lite rädd för att bli förbannad och byta låt. Snälla Paul, George, John och Ringo: hjälp mig nu!

Många har jag inte ens hört en enda låt från, många har förändrat mitt liv totalt! På plats 61 finner vi Guns n’ Roses första fullängdare Appetite for Destruction och det är i alla fall min nummer ett! Jag längtar redan tills jag kommer dit, men på vägen måste jag passera bland annat Pink Floyd som jag bara inte förstår, Carole King som inte alls berör mig och femtio låtar med Muddy Waters (1947 – 1972 The Antology). Jag älskar Muddy Waters men två timmar och tjugosju minuter av ständigt Rollin’ & Tumblin’ är en utmaning till och med för mig.

Plats tjugottvå ska jag spara tills jag åker på turné i de östra delarna av vårt avlånga land. Det är Robert Johnsons “The Complete Recordings”. Som Keith Richard sa: “You want to know how good the blue can get?” Det jobbiga med detta dubbelalbum är att samtliga låtar är dubblerade med alternate takes. En timme och fyrtiosex minuter totalt. Pust.

Jag kan fortsätta i evighet med skräckblandad förtjusning men jag lämnar er där och så kommer det en uppdatering så småningom. Det blir nog en och annan post om löpning också.

Löpspåren innan 10 var det. Ja efter morgonpromenad och utfodring av husse och hund var jag iväg. Det gick bra men var inte så varmt som jag trott. Det blåste iskalla skånska vindar i vanlig ordning och precis som vanligt svor jag långa eder att snart, snart, snart flytta från denna del av skåne. Note to self: prata med sambo om att flytta till oblåsigt land.

Well löpningen då?! Inte mycket att skriva hem om. En mil.

2. Så fort hotellfrukosten startar ska du vara där. Först till osten innan alla andra har kladdat på den. Alltid. Mycket viktigt.

3. Om du slutar jobba klockan 22:30, se ändå till att hoppa lite rep och göra några armhävningar. Samvetet är lätt att tysta.

4. Två öron, en mun.

Jag längtar ut i skogen. Snart så…

Träningen smyyyyger fram. Det går dåligt nu. Jaja, varje kilometer räknas. Imorgon drar jag ut på en ny turné och återvänder hem på fredag eftermiddag och vem vet hur mycket det blir tränat. Nåväl, jag tar det med ro och försöker peta in så många pass jag hinner. Sådant är livet just nu.

Givetvis har jag vetat om det här en längre tid nu. Man kan inte hinna med allt. Just nu har mitt nya jobb högsta prioritet och jag både vill och måste jobba mig in i detta med full kraft. Så småningom ger sig detta och jag får tid till lite mer regelbunden löpning igen. På helgerna ser jag till att springa så mycket jag hinner men det räcker förstås inte till någon vidare utveckling. Jag håller inte ens samma nivå utan tappar lite här och där, men inte så fort och inte så mycket. Den där morgonkvarten ger i alla fall lite muskulär stimulans vilket förstås är skönt.

Jag hoppas kunna komma ut på lite obanade vinterpass med Calle Stigfinnare snart, jag hoppas verkligen att hans skadebekymmer ger med sig snart. Jag längtar ut i skogen, ut i det vilsna.

Nu får jag nog inte ihop mer. Jag har några småsaker kvar innan jag är helt färdig vilket känns skönt. Imorgon väntar en ny LÅNG arbetsdag inklusive en del resande. Kanske hinner jag ner till bandet…

Vi hörs!