omnipotent.se

Min son!

Felix är här! Felix Noa Ludvig Lindqvist närmare bestämt! Min son! Det är nu 8 dagar sedan jag blev pappa Gustav och tiden innan Felix känns plötsligt väldigt avlägsen.

Felix!

Nya tider!

Snart!

Lördag!

Efter en härlig eftermiddag i Malmö, gud vad jag älskar den staden, var så dags för lite träning. Det blev ett pass som (tydligen) kallas för Crouching Tiger. Konceptet är enkelt. 8 övningar, ingen vila, kör så det ryker:
50 squats
25 pushups
50 pistols
25 fingertip pushups
50 side lunges
25 knuckle pushups
50 walking lunges
25 diamond pushups

Snart

Det blir nog lite annorlunda karaktär på bloggen snart. Det känns som att det är dags. Tålamod.

Hur som helst. Jag kollade formen med gps-klockan häromdagen. Det var intressant. Jag hinner ju inte springa mer än 2-3 gånger per vecka och sällan, för att inte säga aldrig, mer än 30 minuter åt gången. Det är arbetssamma tider på jobbet nu. Låååånga dagar gör att jag till och med tvingas spela in Idol. Dessutom har jag köpt mig ett wii. Hur kunde jag vänta så länge?

Hörs.

Att försöka…

…duger inte.

Jag läser inlägg från förut och jag skrattar. Jag skrattar och skrattar. Vilka roliga inlägg jag skrivit! Det skapar en viss prestationsångest inför kommande inlägg. Så länge bloggen finns här, så är det på något sätt legitimt att ta uppehåll. Jag skriver ju nu, eller hur?

Pål ringde för någon vecka sen. Jag är en stor fet hög av dåligt samvete för att JAG inte är den som ringer. Men han förlåter mig det vet jag. Han springer ju sjukt snabbt och det är kanske någon slags tröst… Jag då? Ah, jag tränar en hel del. Tror fortfarande att den där ENORMA motivationen att springa jämt och hela tiden ska komma tillbaka. Så jag springer 2 gånger i veckan ungefär. Kort och utan klocka och väldigt långsamt. Jag hoppar lite hopprep, vevar lite med medicinboll och kettlebell, gör en massa armhävningar, vissa med två armar och vissa med en arm. Det fungerar i alla fall för att jag även i fortsättningen ska kunna knäppa byxorna.

Det blir säkert väldigt många inlägg här framöver. Vi hörs!

Flyttad!

Trots en flytt har jag lyckats behålla löprutinen. Dels på grund av att vi flyttat till ett litet samhälle där det faktiskt finns små skogsavsnitt att springa i. Dels på grund av att jag skapat en strikt jobbrutin där arbetsdagen faktiskt tar slut när den ska ta slut…well, hyggligt i alla fall. Men även för att jag faktiskt VILL springa, den kanske viktigaste anledningen. Inte så långa pass och ingen tuff kvalitet men jag är ute i löpspåren näst intill varje dag. Jag noterar tre löpfria dagar på drygt tre veckor. Två helt i anslutning till flytten såklart.

Glädjen över att leta nya rundor finns där. Vädret blir långsamt bättre. Farten…fortfarande bedrövligt låg. Bara bita ihop och kämpa alltså.

Åter ett pass på hotellbandet idag. Skönt att rasta benen efter en lång arbetsdag. Idag var första gången som det kändes en liten gnutta lätt och inte bara stelt och konstigt. Det var jävlar i mig en skön känsla! Imorgon har jag många restimmar och möten framför mig så vi får se om det går att klämma in ett pass någonstans.

Ingen protest!

Mina löjliga ben har fortfarande inte protesterat trots daglig dos löpning. Det är bra. Mina löjliga ben springer otroligt långsamt. Det är dåligt. Idag blev det hamsterlöpning på hotellet. Just det här hotellet har satt upp töntiga posters över fönstren. Det finns alltså ingenting att titta på. Tv är uteslutet eftersom man måste ha så otroligt hög volym för att överrösta dunkandet från bandet. Således helt meningslöst. Tyvärr är det hopplöst halt ute så det är inte heller ett bra alternativ.

Hur som helst. Jag fortsätter att väcka min stackars lekamen till liv genom daglig löpning. Återkommer i ärendet.

En röst för de långsamma…

Jag har sprungit ett gäng pass nu. Varje dag sedan förra inlägget faktiskt. Eller sprungit och sprungit, sakta förflyttat mig framåt är nog mer sanningsenligt. En kropp som visserligen gör 100 armhävningar, enbenspistoler och en ryslig massa situps är ett rent helvete att släpa runt på. Jag har faktiskt tränat en hel del under 2010 även jag inte sprungit. Ett slags löpcelibat infann sig plötsligt och aldrig har jag njutit så mycket av att inte springa. Men jag är inte dummare än att jag ändå försökt träna en hel del. Jag skulle uppskatta att jag tränat i snitt 4 gånger per vecka under hösten. Men vad hjälper det om man inte springer. Nä, just det. Inte ett dugg. Så där har ni det. Jag är långsam igen…

Det smälter…

1. Snön är borta. Så är även den magra löparen. Så är även hans löparmuskler. Så är även hans lätta steg. Så är även förmågan att springa ett par mil före frukost…varje dag.
2. Jag längtar efter att springa varje dag men när jag står där och ska byta om så går det inte. Jag stänger dörren, låser in skorna, vill inte se dom. Någonsin.
3. Jag läser inga löp-bloggar och följer ingen friidrott på tv. Jag är en komplett löpningens antites.

Livet är fullt av tappade sugar…kanske hittar jag den imorgon.