Efter en härlig eftermiddag i Malmö, gud vad jag älskar den staden, var så dags för lite träning. Det blev ett pass som (tydligen) kallas för Crouching Tiger. Konceptet är enkelt. 8 övningar, ingen vila, kör så det ryker:
50 squats
25 pushups
50 pistols
25 fingertip pushups
50 side lunges
25 knuckle pushups
50 walking lunges
25 diamond pushups
Det blir nog lite annorlunda karaktär på bloggen snart. Det känns som att det är dags. Tålamod.
Hur som helst. Jag kollade formen med gps-klockan häromdagen. Det var intressant. Jag hinner ju inte springa mer än 2-3 gånger per vecka och sällan, för att inte säga aldrig, mer än 30 minuter åt gången. Det är arbetssamma tider på jobbet nu. Låååånga dagar gör att jag till och med tvingas spela in Idol. Dessutom har jag köpt mig ett wii. Hur kunde jag vänta så länge?
Hörs.
…duger inte.
Jag läser inlägg från förut och jag skrattar. Jag skrattar och skrattar. Vilka roliga inlägg jag skrivit! Det skapar en viss prestationsångest inför kommande inlägg. Så länge bloggen finns här, så är det på något sätt legitimt att ta uppehåll. Jag skriver ju nu, eller hur?
Pål ringde för någon vecka sen. Jag är en stor fet hög av dåligt samvete för att JAG inte är den som ringer. Men han förlåter mig det vet jag. Han springer ju sjukt snabbt och det är kanske någon slags tröst… 
Jag då? Ah, jag tränar en hel del. Tror fortfarande att den där ENORMA motivationen att springa jämt och hela tiden ska komma tillbaka. Så jag springer 2 gånger i veckan ungefär. Kort och utan klocka och väldigt långsamt. Jag hoppar lite hopprep, vevar lite med medicinboll och kettlebell, gör en massa armhävningar, vissa med två armar och vissa med en arm. Det fungerar i alla fall för att jag även i fortsättningen ska kunna knäppa byxorna.
Det blir säkert väldigt många inlägg här framöver. Vi hörs!
Trots en flytt har jag lyckats behålla löprutinen. Dels på grund av att vi flyttat till ett litet samhälle där det faktiskt finns små skogsavsnitt att springa i. Dels på grund av att jag skapat en strikt jobbrutin där arbetsdagen faktiskt tar slut när den ska ta slut…well, hyggligt i alla fall. Men även för att jag faktiskt VILL springa, den kanske viktigaste anledningen. Inte så långa pass och ingen tuff kvalitet men jag är ute i löpspåren näst intill varje dag. Jag noterar tre löpfria dagar på drygt tre veckor. Två helt i anslutning till flytten såklart.
Glädjen över att leta nya rundor finns där. Vädret blir långsamt bättre. Farten…fortfarande bedrövligt låg. Bara bita ihop och kämpa alltså.
Åter ett pass på hotellbandet idag. Skönt att rasta benen efter en lång arbetsdag. Idag var första gången som det kändes en liten gnutta lätt och inte bara stelt och konstigt. Det var jävlar i mig en skön känsla! Imorgon har jag många restimmar och möten framför mig så vi får se om det går att klämma in ett pass någonstans.
Mina löjliga ben har fortfarande inte protesterat trots daglig dos löpning. Det är bra. Mina löjliga ben springer otroligt långsamt. Det är dåligt. Idag blev det hamsterlöpning på hotellet. Just det här hotellet har satt upp töntiga posters över fönstren. Det finns alltså ingenting att titta på. Tv är uteslutet eftersom man måste ha så otroligt hög volym för att överrösta dunkandet från bandet. Således helt meningslöst. Tyvärr är det hopplöst halt ute så det är inte heller ett bra alternativ.
Hur som helst. Jag fortsätter att väcka min stackars lekamen till liv genom daglig löpning. Återkommer i ärendet.
Jag har sprungit ett gäng pass nu. Varje dag sedan förra inlägget faktiskt. Eller sprungit och sprungit, sakta förflyttat mig framåt är nog mer sanningsenligt. En kropp som visserligen gör 100 armhävningar, enbenspistoler och en ryslig massa situps är ett rent helvete att släpa runt på. Jag har faktiskt tränat en hel del under 2010 även jag inte sprungit. Ett slags löpcelibat infann sig plötsligt och aldrig har jag njutit så mycket av att inte springa. Men jag är inte dummare än att jag ändå försökt träna en hel del. Jag skulle uppskatta att jag tränat i snitt 4 gånger per vecka under hösten. Men vad hjälper det om man inte springer. Nä, just det. Inte ett dugg. Så där har ni det. Jag är långsam igen…
Livet är fullt av tappade sugar…kanske hittar jag den imorgon.
Noll löpta pass på…snart tre veckor. Det tog slutligen helt stopp. Någonstans alldeles i början av juni sprang jag en runda. Den rundan skrivs in i boken som det sista på ett tag. Jag har inte någon som helst gnista kvar. Under maj månad försökte jag desperat hitta glädjen i både det svåra och det enkla. Jag fann inte något på det ena eller det andra sättet. Med klocka, utan klocka, distans, intervaller, backe, snabbdistans, långt, kort, uppåt, neråt, i skogen, på asfalt, på grusväg, på kända vägar, på okända vägar, i vägrenen, i gräset, på morgonen, på kvällen, innan jobbet, efter jobbet… Så därför har jag bestämt mig. Jag går min väg. Och jag gör det nu.
Jag har fortsatt nu. Med springandet. Med lyssnandet. Om jag hört något av värde? Om milen betytt något? Både ja och nej. Det har gått upp för mig att toner och mil kommer i olika form. Moll och dur. Bra och dåligt. Äsch, ett stapplande blogginlägg som kändes så bra i början har plötsligt trampat sig själv på tårna. Vi börjar om.
Jag springer. Ibland varje dag. Ibland nästan ingenting. Inga snabba mil men väl mil.
Jag lyssnar på mina femhundra album. Ibland varje dag. Ibland nästan ingenting. Inga fantastiska toner men väl toner.
Album nr 51 är Bridge over troubled water med Simon and Garfunkel. Några rysningar här och där, men speciellt fantastiskt blir det aldrig. När kommer det där fantastiska? Jag orkar inte ens beskriva alla album som varit. Inget har knuffat mig ur sätet. Inget har fått mig att stanna. Det känns pinsamt, löjligt och fullständigt jävla superirriterande. Jag sjunger med här och där men oftast vill jag bara stänga av skräpet. The Who har verkligen försökt, tro inget annat men total lycka blir det inte. Snart är det mer Beatles, mer Rolling Stones, mer Jimi Hendrix. Kampen har bara börjat…
Det blev inget långpass runt Häckebergasjön idag. Jag stack på löshundsträning med Signe och Veronica istället. Kul men kallt! Hur som helst har jag nu både karta, kompass och ett vattentätt kartfodral. Nästa helg blir det Häckebergasjön. Det är 27km runt och tydligen väldigt vackert. Jag håller tummarna. Jag behöver något vackert i löpväg nu. Långsamt, långsamt tappar jag greppet. Skönt att våren snart är över. Sommarsvett och sand suger verkligen men våren är näst intill olidlig med sitt långsamma jävla grönskande, framsmältande och sprittande stil. Lite för bra. Jag behöver en dos september. Nåväl, det har småregnat idag. 12,5 grader. Den ultimata väderprognosen alltså. Jag har inte sprungit ännu, men jag ska. Det ser ut som att det regnar igen.
Sticker till Stockholm imorgon. En sån där försvinnande vecka igen. Jag vaknar på fredag och vips är arbetsveckan slut.
Keep on running, there’s no place like home…
